Nu är jag som jag är, när jag kanske inte riktigt blev som jag skulle...

Psykiskt misshandlad och fullkomligt nonchalerad.... av psykiatrin

2011-08-12T13:31:00.003+02:00

...

Förbannad på riktigt. Ledsen, oroad och nervös.

Mitt sjukbidrag går ut sista oktober. Jag har ingen aning om vad som kommer att hända med mig framöver, om jag kommer kastas ut och tvingas upp på arbetsförmedlingen. Helt utan utbildning och arbetslivserfarenhet och med en massa, i sammanhanget besvärande, egenheter staplade på varandra inuti mig.

Jag kommer att söka nytt sjukbidrag. Jag måste börja i den änden, även om jag vet att det blivit svårare att få igenom. Det är hårda tider nu.

I februari i år träffade jag min nya läkare på psyk. Den jag haft innan har slutat. Han verkade bra, trevlig och lovade mig att hjälpa till med sjukintyg. Jag sa klart och tydligt att jag behövde en ny tid senast i sommar. Då skulle vi träffas och prata mer ingående och intyg skulle skrivas. I receptionen fick jag veta att jag skulle bli kallad.

Tiden gick. Jag hörde inte ett ljud.

Så i juli ringde jag själv och frågade vad som hänt med den där kallelsen. Den hade de glömt bort.

DEN HADE DE GLÖMT BORT!

Och det fanns minsann inga läkartider. Jag lade fram mitt ärende, att jag verkligen var tvungen att få det där intyget. Min närmaste framtid, min ekonomi, allt hängde på det.

Okej, de "hittade" en lucka den 12 augusti. Klockan tretton.

Idag är det den 12 augusti. Jag har varit nervös inför mötet. Jag har tvättat mina mest representabla kläder, jag har planerat. Jag har kräkts på morgnarna, för det är vad jag gör när jag är "hjärnstressad".

Klockan halv ett tänkte jag åka. Fem i tolv ringer någon och säger att mötet måste ställas in på grund av ett akut ärende. Jaha, förvirrad lägger jag på luren.

Nån timma senare ringer jag till öppenpsyk för att berätta att min tid avbokats och att jag ska be att få en ny. Väldigt snart.

Kvinnan i receptionen berättar att hon inte har en aning om varför min läkare avbokat mötet. Hon får inte tag på honom idag och för övrigt så ska han sluta...
Några läkartider finns inte.

Jag berättar hela historien, att det är bråttom, att jag fått löftet att få träffa läkare i god tid och att det ju faktiskt inte var mitt fel att det blev inställt idag.

Det finns inga tider. Du får ställa dig i kö, säger receptionisten.

Så nu är jag ännu mer förvirrad och nervös inför min närmaste framtid. Är det inte fruktansvärt nonchalant? De leker med mitt välbefinnande!

I mitt huvud tar tankarna på en bok form, som ska ta avstamp i den här turbulensen.

Titel?

VAD FAN SKA HÄNDA MED MIG NU?

....

Därför gör sommaren så ont

2011-07-04T14:39:00.004+02:00

....

Varje år i januari, februari får jag för mig att jag längtar till och ser fram emot sommaren. Det är en villfarelse.

Det börjar nån gång i slutet av april, med överkörda igelkottar på vägarna och sedan bara fortsätter det. Och jag klarar det inte. Jag mår genuint dåligt.

För det är på sommaren jag ser alla döda och skadade djur. Jag vet, och har nämnt förut, att mitt känsloliv är oproportionerligt, oförutsägbart, obegripligt... Hur jag har svårt att känna något alls om jag ser krigsbilder på tv. Lemlästade kroppar, offer för naturkatastrofer eller svältande barn. Jag vill såklart känna, men det når inte fram.

Men det gör djuren. Deras lidande, och orättvisan i att när de klarat en stenhård vinter så kommer människan framåt vårkanten och mosar dem med sina bilar.

Fjärilen som fastnat och dött i spindelnätet. Fågeln som flyger i ett fönster och bryter nacken. Grävlingarna som ligger och ruttnar på vägrenen.

Det gör så ont.

Igår var jag hemma hos mina föräldrar när Disakatten kom farandes med en fågelunge i munnen. Tätt efter flög fågelmamman (eller pappan) och skrek hysteriskt. För en sekund är Disakatten all världens ondska samlad i en liten hårig kropp, som jag annars älskar gränslöst.

Jag tog fågelungen ifrån henne. Svårt att bedöma eventuella skador, men det fanns inga synliga. Jag satte den lilla dunbollen i päronträdet och stängde in katten. Jag ville ge den en chans. Hur det gick sedan vet jag inte. Jag sa till mamma att titta till den, sätta upp den igen om den ramlar ner. Jag sa också; Jag vill inte veta hur det går!

Jag klarar inte av dödsbesked.

Det är också på sommaren man läser om ungdomar som "spelat fotboll" med en igelkott, eller tänt eld på en kanin och jag får mord i sinnet på riktigt.

Eller när morgontidningen envisas med att fläka upp en stor bild på framsidan som visar åtta får, rivna av vargen. Jag vill inte se!

Och sen kommer rapporterna om katterna och kaninerna som lämnas vind för våg i skogen eller vid sommarstugan när familjen åker tillbaka till stan. Hur kan dessa människor leva med sig själva?

Två år i rad nu har någon i min familj hittat tama, kärlekstörstande kaniner i skogen. Vem sätter ut dem där? Vad säger han/hon till sina barn som undrar var "Stampe" tagit vägen?

Jag är för svag, för mentalt vek.

Och jag ser fram emot hösten, då jag åtminstone slipper se...

....

2011-07-04T14:39:00.001+02:00

Kanske en liten tant?

2011-05-12T15:14:00.000+02:00

....

Det är en jäkla omsättning på folk i den lilla ettan, vägg i vägg med mitt vardagsrum. En typisk "förstagångslya" som ynglingarna snart växer ur.

Nu är det dags igen, för ny granne. Fjärde i den lägenheten sedan jag flyttade hit för drygt fem år sedan.

Det här med grannar är ett nödvändigt ont. Jag tillät mig att tyst för mig själv önska vad det skulle bli denna gång, efter att alla hittills varit unga och festbenägna.

Hur vore det med en liten tant?

En rundhylt, försynt liten tant som tycker om att virka och som har hörlurar till sin TV. Kanske kunde hon ha en kurrande liten katt som jag gärna skulle se efter om hon behövde resa bort några dagar. Hon får gärna leva på smörgåsar, så slipper jag matoset i trapphallen..

Eller varför inte en döv människa? Jag önskar nu inte hörseln av någon, för det finns mycket vackra ljud. Men faktum är att mina favoritgrannar är det döva paret två trappor upp. De kommunicerar med teckenspråk och gör inget väsen alls av sig.

Eller varför inte en Madde till? En till som jag alltså. Hörs inte, stör inte. Vi kunde ses ibland och titta på fotboll eller sitta i varsin ände av soffan och diskutera innehållet i dagens tidningar. Hon skulle ju såklart ha eminent musiksmak också, OM suget att skruva upp stereon lite extra en stund blev för starkt.

Det bidde ingetdera. Det bidde en ny yngling.

Hon kanske är en perfekt granne, det blir jag väl varse så småningom. Hittills är det bara hennes ihållande hosta som stör mig.

Men den stör med all sannolikhet henne mer...

....

Det är ju sånt här som inte får hända!

2011-01-30T16:40:00.002+01:00

....

Som om jag inte redan vore nervös.

I morgon har jag ett möte på Försäkringskassan där vi ska diskutera "mina möjligheter att komma tillbaka i arbete". Tillbaka? Jag har ju aldrig haft något arbete.

Och tillbaka från vadå? Jag tycker att det är ett heltidsjobb att leva. Vakna på morgonen, komma ihåg att äta, duscha, tvätta, städa.... Jag ligger ju inte direkt i soffan och pillar mig i naveln hela dagarna.

Och igår rann badvattnet ut på badrumsgolvet, igen. Vilket brukar vara ett säkert tecken på att det är dags att rensa golvbrunnen. Och bara det är ett jäkla bök.

Men nu till det som försatt mig i upplösningstillstånd; min frys verkar ha pajat.
Först skrek den plötsligt åt mig. När jag fått tyst på fanskapet började det blinka rött. Det är illavarslande.

Vad gör jag nu? Kör hem maten till mammas frys? Se´n då?

Du får nog ta dit en reparatör, säger pappa.

Då blev jag rädd på riktigt. Ska jag släppa in en främmande människa? I min borg!!
Måste jag städa innan, eller har reparatörer sett "det mesta" redan? Måste jag prata med människan i fråga? Eller räcker det med att säga åt honom att fixa vad som nu är fel och sen stänga in mig i ett annat rum och låta honom hållas?

Tänk om jag måste köpa en ny frys. Snacka om ekonomiskt avbräck.

Det här är i-landsproblem och sånt som "normala" människor tar med en axelryckning och plockar fram Gula sidorna, jag fattar det.

Men för mig är det Mount Everest. Och det kom jävligt olägligt...

....

Borrjävel!!

2011-01-18T16:59:00.002+01:00

....

Det är inget annat än tortyr!

I veckor nu har någon i huset renoverat (jag antar att det är det de gör) När borr möter betong, uppstår ett vedervärdigt ljud som inte är av denna värld. Jag får panik. Hinner känna hur tvättmaskinen börjar centrifugera I MIN MAGE. Det gör ont, jag är rädd, jag springer och letar upp mina hörselskydd. Och jag är förbannad.

Hur länge ska detta få hålla på?

Borra i mig stället. I min kropp. Det skulle inte göra ondare.

Nu förstår jag plötsligt hur det kan "klicka" till i huvudet på människor som sedan gör dumma saker. För jag vill leta upp mannen (oftast en man) med borr och trycka ner denna borr i halsen på vederbörande.

Men jag är för snäll. Alldeles för väluppfostrad. Och så har jag spärrar.

Men att inte kunna komma undan detta ljud någonstans, ens i sitt eget hem.... Man blir galen.

Men eftersom jag inte heller tenderar att bli galen särskilt ofta... Så sitter jag här, med mina gigantiska hörselkåpor på mig, och lider....

....

2011-01-18T16:58:00.001+01:00

Julklappen från mig, till mig

2011-01-05T15:50:00.002+01:00

....

Jo jag köpte till, och fick av, mina nära och kära också. Men den största och i särklass dyraste klappen köpte jag till mig själv. Det är, måste jag säga, smått sensationellt.

Jag har nämligen ett lite annorlunda problem; jag kan inte spendera pengar.
Eller jo, det kan jag ju, på dagligvaror, mat och nödvändigheter. Men jag kan inte unna mig. Jag har aldrig kunnat unna mig saker utan att få dåligt samvete och ångra mig. Det bottnar i det där självföraktet som jag led av under så många år. Jag var helt enkelt inte värd att spenderas pengar på!

Idag tycker jag lite bättre om mig själv, men det där beteendet hänger kvar. Jag unnar gärna andra. Till exempel så spontanhandlade jag en ny, stor ligg- och klöspelare till katterna i höstas. Tvåtusen pix. Det var de ju värda.

I och för sig så vill jag sällan ha något. Jag saknar inte prylar. Jag gillar inte att gå i affärer.

Jo, förresten! Medan män verkar dregla i teknikvaruhus och kvinnor går bananas i klädaffärer (grov generalisering), går jag igång på kattleksaker och kontorsmaterial.
Jag blir lycklig av att botanisera i välsorterade kontorsbutiker. Pärmar, plastfickor, block och pennor...

Men nu var det ju julklappen jag skulle berätta om. Jag har köpt ett löpband!

Köp ett löpband och bli smal och smärt och fast och alltihop... Well, det funkar ju i och för sig inte riktigt så. Man måste ANVÄNDA det också. Det ska jag göra, bara förkyldningen släpper. Det är ett så stort projekt att ta sig ut och röra på sig, så jag tänkte att det här med att promenera framför tv´n i hemmet måste vara optimalt.

Det var jag värd, tycker jag.

Så nu står det där i vardagsrummet, stort och ståtligt. Eller snarare som ett monster som stirrar uppfordrande på mig när jag sitter i soffan och äter glass, faktiskt.

Men bara den här jäkla förkyldningen släpper, så....

....

Nya tag!

2011-01-04T15:31:00.002+01:00

....

Jo, jag lever. Och det här med snön är ju knappast någon chock längre.

Nytt år. Nya tag. Går inte tiden förbaskat fort?

Några uppmuntrande själar i min omgivning tjatar om att jag skriver här alldeles för sällan. Och det gör jag ju verkligen. Vet inte vad det beror på. Jag har så förfärligt mycket åsikter när jag sitter i soffan och läser och får tänka i fred. Men åsikterna rinner liksom aldrig ner i fingrarna för vidare färd ut på tangentbordet.

De stannar någonstans i armbågshöjd.

Det skulle kunna bero på någon form av prestationsångest. Att jag vill att det jag skriver ska vara någorlunda relevant. För jag lovar att ni inte är intresserade av min "outfit" för dagen, eller vad jag ätit till lunch.

Det skulle också kunna bero på att jag gått i ide/dvala.

Jag är ju orm, enligt den kinesiska kalendern. Och ja, jag är verkligen en orm.

Snäll och fredlig tills någon trampar på mig, då kan jag både fräsa och vara riktigt giftig. Och så blir jag tjock på hösten för att sedan slumra mig igenom vintern. Tyvärr är jag lika tjock när det börjar knoppas ute och jag vaknar till liv igen. Det är ju inte ormarna, men vi har väl inte riktigt samma kosthållning...

Hur som helst så är jul och nyår överstökade kapitel nu.

Det är med andra ord dags för nya tag, även här.

Jag har varit förkyld i över en vecka nu och är rädd att jag snart hostar upp ett eller annat vitalt organ. Men om jag bara överlever så hoppas jag att jag haft mitt "skit" för den här säsongen.

Var kommer allt snor ifrån, förresten? Jag ställde den frågan till mamma tidigare idag, men det hade hon aldrig funderat över. Då undrade jag för mig själv vad hon brukar fundera på när hon är förkyld.

Bildas det i näsan eller finns det en hemlig depå nånstans därbakom?

Ja, ja. Bara för att peppa mig själv lite nu, så lovar jag att jag ska skriva om julklappen jag köpte till mig själv.

Det tänker jag göra i morgon...

....

Helt surrealistiskt

2010-10-23T14:09:00.002+02:00

....

Det kom snö!

Natten till igår, strax efter midnatt. Jag plockade ljudboken ur öronen och gick upp för att göra min kvällstoalett.

Då snöar det! Jag undrar om jag kanske drömmer. Det gör jag inte.

Jag som efter mammas många, mer eller mindre subtila, hintar just börjat ta på mig långbyxor när jag går ut. OCH strumpor.

Nu har hon börjat prata helt öppet om vinterjackor.

Härom dagen såg jag en tant med mössa. Och idag drar alpina världscupen igång...

Går det inte lite för fort nu, eller är det bara jag som inte hänger med?

....

Jag lider inte nödvändigtvis hela tiden

2010-10-17T15:24:00.002+02:00

....

Är det någon som sett den där filmen "I rymden finns inga känslor"?

Är den bra?

Jag såg kortversionen i somras, novellfilmen med samma namn. Tyckte att den var charmig, men man får passa sig för att ta den för dokumentär. Det är underhållning, gjord med vinstintresse, som all kommersiell underhållning.

Det jag vänder mig lite emot dock, är det faktum att i varje presentation eller recension av den här filmen så har det stått att det handlar om den här killen som lider av Aspergers syndrom. Och så står det faktiskt överallt i media också, om någon har AS så står det att han eller hon lider av AS...

Lider man nödvändigtvis av det? Hela tiden? Är det verkligen diagnosen i sig man lider av? Är det inte så att diagnosen gör att man lättare lider av diverse omständigheter?

Jag lider inte av min ljudkänslighet när det är knäpptyst omkring mig. Och jag lider inte av min beslutsångest om där inte finns ett beslut som måste fattas, om ingen lägger en massa alternativ framför näsan på mig och uppmanar mig att välja.

Förstår ni hur jag tänker?

När jag tofflar runt i tystnaden i min lägenhet med mina katter, mitt kaffe och mina böcker/tidningar, där allt är anpassat efter mig - då mår jag faktiskt ganska förträffligt, även om jag fortfarande har en hjärna som "avviker" lite.

Jag känner att mitt lidande börjar, av varierande styrka, när jag tvingas kliva ut genom dörren. Ut i det okända och oförutsägbara. Då något förväntas av mig.

Här i min skyddade miljö, i min vardag, lider jag faktiskt mer av ryggontet, närsyntheten och eksem i hörselgångarna...

....

Och så lite PR

2010-09-28T14:57:00.002+02:00

....

Jag gillar den här krispiga luften, och att kunna plocka gudomligt goda päron direkt från trädet. Jag gillar hösten väldigt mycket. "De starka själarnas vår" var det väl Erik- Axel Karlfeldt som sa? Vis kille!

I höst kommer jag och föreläser i Jönköping (21 okt.) och Katrineholm (16 nov.)
Info och anmälan via pedagogisktperspektiv.se

Vi kanske ses där!?

....

Jag kör ju som en gudinna! Eller??

2010-09-15T14:19:00.004+02:00

....

Läste i min morgontidning idag en artikel med rubriken "Fler borde bli av med körkortet".

Så långt allt väl. Det skrevs att människor med epilepsi, strokedrabbade med flera kanske borde omprövas som bilförare. Det kan jag förstå.

Men lite längre ner stog det: "...jag tänker också på diagnoser som ADHD, Asperger och utvecklingsstörningar. Det är viktigt att vara vaksam för att de kan vara riskgrupper..."

Ungefär där kände jag hur min kropp krummade ihop sig till ett stort frågetecken.

Jag har haft körkort i tretton år nu. Ingen har klagat. Jo, EN gång har jag torskat för fortkörning. Det var ett stort misstag. Jag hade satt farthållaren på 87, eftersom det ju var nittioväg. Tills farbror blå stoppade mig och upplyste mig om att det var sjuttio där. Okej, my mistake. Jag har missat EN skylt på drygt tretton år.

Jag erkänner också några arroganta parkeringar, som resulterat i böter som jag glatt betalt. Fanns det ingen parkering så skapade jag mig helt enkelt en...

Så har jag blivit påkörd en gång också, men det var verkligen inte mitt fel. Jag stannade för rödljus när en bil i hög fart rände in i röven på min bil. Det komiska i situationen är att han som körde på mig var kantor, sen till en spelning i kyrkan, och han stukade alla sina fingrar mot ratten... (Vissa straffar Gud genast, eller hur är det man säger).

Det är min bikt som bilförare. Jag tycker det är överkomliga grejor.

Exakt varför skulle någon med Asperger vara en sämre schaufför? Och det är ju inte så att man plötsligt i vuxen ålder drabbas av lite Asperger. Det är ju liksom något man har med sig från födseln vilket betyder att det borde bli ganska tydligt huruvida man är lämplig att köra bil eller inte, redan på trafikskolan.

Blir man igenomsläppt där, så borde det ju vara grönt.

Och mina ADHD- drag gör ju att jag har ögon runt hela huvudet. Ser allt! Missar inga skyltar, inga bilar, inga människor. Det är väl en bra egenskap?

Sedan att just det gör mig väldigt trött på längre sträckor, är inte värre än att en bensträckare och en kopp kaffe hjälper. Det gäller väl för övrigt de flesta?

En bekant som åkte med mig för första gången för ett tag sedan sa att jag "kör med auktoritet". Det tycker jag var väldigt fint sagt. Och jag tror på henne...

....

Vad hände?

2010-07-30T17:03:00.002+02:00

....

Först nu har min hjärna börjat återfå någorlunda fast form igen. Den höll på att smälta bort i värmen där ett tag.

Detta väder! Så väldigt svenskt det är att prata väder. Så väldigt svenskt det är att gnälla på vädret.

Jag är väldigt svensk.

Man säger att väder är det perfekta temat för kallprat. Jag håller inte med. Kallprat är väl något man pysslar med för att få tiden att gå, eller undvika pinsamma tystnader? Det behärskar jag inte särskilt bra.

Vädret är ju intressant på riktigt!

Jag är en molnspanare, åskjagare, regndansare, stormnjutare...

Det var inte min ambition att ta semester från skrivandet här. Det bara blev så. Dagarna bara rann iväg. De gör ju lätt det och så står man där i slutet av sommaren och undrar vad det var som hände.

Fotbolls- VM hände. Skrattar ni åt mig om jag berättar att jag såg varenda match?

Jag såg varenda match.

64 stycken närmare bestämt. Om man räknar om det i minuter, så förstår jag var all tid tog vägen...

Jag sa redan innan spektaklet drog igång att Spanien och Holland skulle spela final. Jag borde ha satt en slant på det, när alla riktiga förstå-sig-påare tippade ett avgörande mellan Brasilien och Argentina.

Det gjorde jag tyvärr inte...

....

Den blomstertid nu kommer

2010-06-10T14:08:00.002+02:00

....

Det var ju faktiskt ett tag sedan den kom. Blomstertiden.

Men nu ska den besjungas. Ofta falskt och jävligt i ärlighetens namn, men jag behöver inte längre lyssna.

Det här får man nästan inte säga, det är någon form av tabu tror jag, men jag har fobi för sjungande barn. Det får man inte ha. När barn sjunger ska man lägga huvudet på sniskan, kanske fälla en tår och säga; "Åh, vad rart".

Det är inte rart i mina öron. Det skär. Det kryper i kroppen.

Men jag behöver som sagt inte lyssna längre...

Sommarlov har jag däremot verkligen inget emot. Jag kan fortfarande minnas lyckoruset man kände när man vände skolan ryggen en sista gång för terminen. Vilken frihetskänsla det var! Vilken stor sten som föll från ens hjärta!!

Men innan man fick spritta iväg i barfotadans över gräset skulle man stå i ett prydligt led och en efter en krama fröken. Jag förstog aldrig riktigt det där. Vad hade hon gjort för att förtjäna min kram? Jag tyckte inte om det. Jag kände inte att jag gav en kram, jag kände att jag blev bestulen på en....

Sedan bjöd traditionen examensfika hos mormor och morfar. Likadant varje år. Jag gillar "likadant". De höga, runda glasen med gula och röda "pluppar" på som bara dukades fram vid festliga tillfällen stog på bordet. Hemgjord saft, bullar, kakor och en semesterslant på tallriken.

De där glasen var för övrigt det enda jag bad mamma om att få ärva när mina morföräldrar gått bort. De är förknippade med så mycket fint och står nu som prydnad i det enda skåpet jag har i köket som har glasad lucka. Jag kan nästan känna doften av mormors kök när jag kikar på dem.

Sommarlovet var det absolut bästa med hela skolan.

Jag har också sommarlov nu. Det är ingen som orkar höra mig pladdra om mina tillkortakommanden när det är fint väder ute, så jag får alltid en lång semester.

Och det gör absolut ingenting...

....

Hyllning till en mor

2010-05-30T16:29:00.002+02:00

....

Närmare bestämt till just min mor, dagen till ära.

Min kamrat Allinug är aldrig sen att påpeka att jag minsann är född ur rätt hål. Det är så fult uttryckt att det nästan blir poetiskt. Och väldigt typiskt Allinug.

Och väldigt, väldigt sant!

Inte nog med att det måste ha gjort väldigt ont att leverera mig, jag var en stor tös redan då, hon har fortsatt stå ut i över trettiotre år nu.

Alltid funnits där. Kanske inte alltid förstått, men alltid försökt förstå och aldrig dömt. Följt med på skolresor och läger, skjutsat och hämtat till förbannelse, stått i ur och skur för att heja och tjoa på tennis- och fotbollsmatcher.

Kramats när det behövts. Och det har verkligen behövts.

Jag tror hon till och med tolererar och har funnit någon form av charm i hur jag bitit henne i armarna och otaliga gånger nypt henne i benen med tårna (sånt jag gör när jag trivs....)

Jag har aldrig varit elak, uppkäftig och jobbig på det sättet. Jag väntar ju fortfarande på min tonårsrevolt. Men det kan nog ha varit en prövning ändå många gånger att vara min mamma. Det inser jag om inte annat nu i efterhand.

Så mamma, du har redan fått en blomma, en puss och en fnissande groda idag men här får du ett par ord också som jag kanske inte säger högt tillräckligt ofta, men du vet ändå vad jag tycker.

Det finns ingen bättre mamma än du!

....

Vad är grejen?

2010-05-29T21:02:00.003+02:00

....

Det händer att jag tuggar tuggummi. Det är ytterst sällan, men det händer.

Jag gör det då ganska diskret. Tuggar litegrann, låter det vila mot tandköttet en stund, tar några tuggor till för att piffa upp smaken. Blåser kanske en liten bubbla om ingen ser.

Ungefär så. Jag gör det för min egen skull, så att säga.

Anledningen till att jag tänker tillägna ett helt inlägg åt gummituggande, är att jag just såg en fotbollsmatch på TV. Det var roligt fram till att någon kom på den mindre briljanta idén att zooma in tränaren.

Samma sak varje gång. Fotbollstränare tuggar febrilt som om det inte finns någon morgondag. Som om deras liv hängde på det där tuggandet. Som om det ingår i tränarutbildningen. Har ni sett det?

Och de gör det med öppen mun!!

Människor som svagglar tuggummi med öppen mun ser, enligt mig, per automatik alltid mycket dummare ut än de förmodligen är. Än vad jag hoppas att de är.

Varför gör de det?

Jag blir äcklad. Och upprörd. Och tappar all respekt för människan i fråga.

Vad vill de med sitt svagglande? Vad fyller det för funktion? Jag vill inte se, men samtidigt kan jag inte låta bli att titta. Som en martyr dras jag till det som jag vet förgör mig. Och sedan kan jag inte få bort bilden av smaskaren från näthinnan.

Så tack Erik Hamrén för att du solkade ner min upplevelse av Sveriges match mot Bosnien.

Vann vi?

....

Jo jag, ähum, fyllde år lite igår...

2010-05-19T14:03:00.002+02:00

....

Nämligen 33 bast! Det innebär att jag nu passerat en viss gräns och är officiellt närmare 40 än 25. Det låter lite skrämmande tycker jag.

Att jag fyllde år just igår var inget jag direkt märkte av. Kalaset hade vi redan i söndags, då det är lättare att samla hela familjen Cirkus på en helgdag.

Då fick jag ett årskort på Kolmårdens djurpark (precis som varje år), körsbärstomatplanta, smultronplanta, hängblomster och en slant. Det gjorde mig mycket nöjd och belåten. Och mammas hembakade kakor och tårta gick inte heller av för hackor. (Ja, vi brukar fira mig hos föräldrarna, där utrymmet finns.)

Igår åkte jag dagen till ära och köpte en skiva, som jag inte ens visste att jag ville ha. Och sedan åkte jag till djuraffären och köpte cocosbollar. Näe, inte sådana man äter alltså. Det är bara det att min ena katt heter Cocos och hon älskar en viss typ av skumgummibollar, så jag har helt enkelt döpt dessa bollar efter henne.

När jag kom hem så kikade jag in på min Facebooksida och där hade jag fått inte mindre än tjugosex gratulationer. Man ska kanske passa sig för att klassificera kamratskap, men nu kunde jag inte låta bli.

Fem gratulationer kom från vad jag vill kalla Vänner, tre kom från släktingar som jag nästan aldrig träffar nu för tiden, åtta kom från "kollegor" (samlingsnamn för de jag träffar inom Aspergersfären), fem kom från gamla skolkamrater som jag inte sett/talat med på säkert femton år, tre kom från ytligt bekanta och två kom från människor som jag faktiskt inte har en aning om vilka det är.... Men jag blev lika glad för det. 26 människor tänkte på mig på min stora dag. Det har verkligen aldrig hänt förut....

På så sätt är Facebook ganska kul. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men jag har 117 Facebookvänner. Jag känner inte alla, men vänner ska man ju vara rädd om.

Tänk om man någonsin fått vara så populär in real life.....

....

Efterlängtad premiär

2010-05-18T17:55:00.003+02:00

....

Ja nu har jag fått uppleva årets första åskväder, från första parkett därtill.

Det hände exakt klockan 22.19 onsdagkvällen den 12 maj.

Jag satt och kikade lite halvhjärtat på TVn, när jag tyckte att det "blekade" till utanför vardagsrumsfönstret. En nanosekund tänkte jag; Inte var väl det där en....??
Sedan kastade jag mig ur soffan. Stängde av ljudet på TVn och öppnade fönstret.

Och jag hann. Muller var det tvivelsutan. Årets första åska!!!

Jag stängde av TVn helt och släckte ner i hela lägenheten och fullkomligen hängav mig åt ovädret.

Det höll på i nästan två timmar, med varierande styrka.

Och jag? Jag gick omkring i ett lyckorus....

....

Har fått...

2010-05-09T17:06:00.001+02:00

....

... en släng av idétorka. Eller om det är pollen som upptar för stor plats i huvudet.

Men jag lever och är snart tillbaka :-)

....

Nu vet jag precis....

2010-04-30T16:44:00.002+02:00

....

...hur det låter när ett ben går av.

Det kanske inte är något som andra ligger och funderar över när de inte kan sova. Men jag har gjort det. Och nu vet jag!

Ni har kanske sett bilderna i tidningen eller på tv?

Jag var där, på Idrottsparken, när IFK´s Dubbelgunnar som vi kallar honom gick vårdslöst in i en duell med sträckt ben och dobbarna före på en Bragespelare. Det blev helt tyst på arenan, men precis innan det blev tyst lät det "klick". Som när man knäpper med fingrarna intill örat.

Det var ingen vacker syn. Vinkeln som benet hängde i var minst sagt onaturlig.

I en intervju senare sa Bragespelaren att de första trettio sekunderna gör det så ont att man inte vet var man ska ta vägen. Sedan sätter kroppens egen smärtlindring in och det går an. Går an?

Jag är nyfiken på hur det funkar med denna egna smärtlindring. Kroppen är ganska fantastisk, ändå...

I en match som var skittråkig och inte särskilt välspelad, var det där benbrottet faktiskt det enda intressanta som hände. Om man får säga så?

Vissa spelare nere på planen vände ryggen till och gick därifrån för att de inte klarade att titta på eländet. Några satt på huk och grät. Medan jag fick stå emot impulsen att rusa ner på planen för att kika närmare...

Inget illa menat, jag hoppas killen kryar på sig och blir hel igen, men det är något med kroppen och hur den fungerar och hur den kan gå sönder som är så fascinerande.

Eventuellt är jag bara makaber, eventuellt borde jag bli- typ- ortoped....

....

Arga molnet

2010-04-23T15:47:00.004+02:00

....

Det låter som en gammal, ärrad indianhövding tycker jag: Arga Molnet. Ugh!

Men det är det såklart inte. Det är denna Moder Natur, som jag skrivit om tidigare, som har gaser i magen.

Hon har haft det ett tag nu och både Haiti, Chile och norra Kina vet hur det kan rysta när det bubblar i hennes gigantiska innanmäte.

Nu har hon slutligen bestämt sig för att vända upp stjärten sin någonstans på Island och börja fisa. Och hon gör det med sådan kraft att all skit på insidan av den där vulkanen far rätt upp i luften och atmosfären och visar sig ställa till problem för luftfarten...

Jag är arg på Moder Natur nu, för hon har just snuvat mig på min resa till Rhodos. Jag skulle ha åkt nästa söndag, men tog beslutet att ställa in. Jag vågar inte.

Min bästa kamrat Allinug åker i alla fall, men jag stannar hemma eftersom vi är överens om att jag inte är något positivt resesällskap om jag ska gå en hel vecka där nere och vara orolig.

En orolig Madde, är inte mycket att ha. Helt enkelt.
Jag är livrädd att inte hinna hem i tid om det där molnet börjar jäklas igen. Jag är allt annat än flexibel och skulle inte klara ovissheten, eller att bli satt på en buss från Aten till Norrköping.

Jag var tvungen att ställa in, för att jag är av den nojjiga och nervklena sorten.

Det stör mig som f-n för vi skulle ju ha skitkul, Allinug och jag.
Nu ser det ut som att vi får skitkul i början av oktober i stället. För då gör vi ett nytt försök. Och i oktober är det väldigt varmt i vattnet där nere också. DET ser jag fram emot!

....

Dum på riktigt, eller charmigt disträ?

2010-04-14T12:19:00.002+02:00

....

I morse lyckades jag skaka min morgonyoughurt, EFTER att jag vridit av korken. Det är andra gången det händer på inte alls lång tid...

I går kväll när jag skulle rengöra mig, dränkte jag bomullstussen i linsvätska istället för ansiktsvatten.

Så frågan är befogad: Dum på riktigt, eller charmigt disträ?
Jag hoppas på det senare, att man har så mycket viktigare saker att tänka på. Någon måste ju liksom lösa världsfreden också... :-D
....

Man vet att det är vår när fotbollsäsongen drar igång!
I måndags var det dags. Pappa och jag var på plats för att se IFK Norrköping äta upp Öster med 3-0. Vi snackar Superettanivå här, så det är ju inget skönspel. Men ändå. Jag bryr mig inte så mycket om vem som vinner om jag ska vara ärlig. Jag vill bara bli underhållen i nittio minuter och äta kryddkorv på vägen hem.

Jag har inte mycket vinnarinstinkt i mig. Hade jag haft det så kanske jag kunnat förvalta min egen bolltalang när jag var yngre. Men jag vill bara att sport ska vara kul. Med den inställningen blir man ingenting.
....

Man vet också att det är vår när man får ett oförklarligt sug efter att odla.

Extra oförklarligt i mitt fall, då jag inte klarar av att ta i blomjord. Men jag känner verkligen att jag vill odla något. Vad är mindre viktigt. Bara det är grönt och växer.

Man kanske kan hitta tunna gummihandskar eller dylikt någonstans, så att jag kommer över det där med blomjorden....?

....

Semesterstress

2010-04-08T14:25:00.004+02:00

....

Om en månad så här dags håller jag på att packa ihop det sista inför avfärd.
Då har jag varit på Rhodos en vecka, legat i sanden och pillat mig i naveln, eller vad det är man gör utomlands. Jag har inte varit utomlands på ganska exakt åtta år.

Vad tiden går!

Men nu är det snart dags. Min extramamma slash bästa väninna, vi kan kalla henne Allinug, hyr ett hus på Rhodos och som hon har tjatat att jag ska följa med. Så nu ska jag det och jag är lite nervös, skall erkännas. Har aldrig varit ifrån mina hårbollar (läs: katter) så länge. Det blir abstinens.

Dessutom har jag lyckats pricka in två föreläsningar nu i april, det betyder att jag lever med en hjärnstress som inte är av denna värld. För semester är också hjärnstress.

Jag vet att vi kommer att ha skitkul, det hade vi sist. Men semester är jobb för mig. Det är skärpning och fokus och koncentration... Ni vet: Efter en veckas semester skulle man behöva en veckas semester...

Vad jag ville säga är egentligen: Jäklar vad stressad jag är i huvudet just nu!!!

....

Glad påsk på er!

2010-04-04T13:47:00.004+02:00

....

Lite i efterskott, men ändå. Det är tanken som räknas.

Så fort det gick, det här med vädret!

Det var bara någon månad sedan jag dagligen fick slåss mot mina impulser att gå ut och bygga snökoja. Alla dessa stora, vackra, vita, inbjudande snöhögar. Kanske ska jag låta bli att stå emot impulserna nästa vinter.

Skulle det se väldigt konstigt ut om en fullvuxen, väldigt fullvuxen, kvinna 30+ låg och krälade med en spade i snöhögarna här på innergården?

Skulle någon ringa polisen, tro? Eller psykakuten?

Igår såg jag en snubbe som var ute och joggade i bara shorts och t:shirt. Då blev jag glad för jag vill också gå ut i kortbyxor. Det vill jag i och för sig alltid, men det verkar som att det börjar vara okej att göra det snart.

Ja, ja. Hoppas ni haft en idyllisk påsk med lagom mycket mat och godis. Kanske skänkte ni en tanke på Jesus på korset. Troende eller inte. Jag gjorde det.

Nu är våren här!!!

....

DET kallar jag vårtecken!

2010-03-28T16:41:00.002+02:00

....

Jag läste just att det varit ett rejält åskväder igår, någonstans i Växjötrakten, och blev alldeles upprymd!

Jag vet inte hur det kommer sig, men jag älskar åska. Tyvärr är det snålt med det i mina hemtrakter. Förra året till exempel, hörde jag första knallen den 21 juni. (Ja, jag för väderkalender och ja, jag är lite konstig på så sätt).

Och jag kan inte minnas att det någonsin åskar före juni månad här.

För ett antal år sedan, förmodligen i samma veva som jag fick körkortet, hade jag långt gångna planer på att spendera sommaren som åskjägare. Sätta mig i bilen och bara åka dit det spåddes oväder. Det blev inte av. Då. Jag kanske gör slag i saken någon annan gång.

Det är någon form av skräckblandad förtjusning. Som bäst är åskvädret när det ligger någon kilometer bort. Det smäller rejält, vibrerar lite, men är ändå på säkert avstånd. När det blixtrar och smäller samtidigt tycker till och med jag att det är lite väl närgånget.

Jag lyser som ett barn i ögonen när det åskar. Jag får adrenalinpåslag. Mamma är tillsagd att så fort hon hör minsta muller så måste hon ringa och varsko. Då går jag ut på balkongen och spejar.

Det är något galet fascinerande med vädrets makter och moder natur. Hon gör som hon vill, och på något sätt vinner hon alltid.

Tänk alla jordbävningar, vulkanutbrott, orkaner, tsunamis och allt vad det är. När människan överskattar sig själv och tror att det är denne som har makten, så ryter hon, moder natur, ifrån och visar vem som bestämmer.

Jag har all respekt för henne!

....

En alldeles vanlig fredagskväll

2010-03-19T20:45:00.003+01:00

....

Kliver ur duschen. Aramis nyser högljutt. Tre gånger på raken.

- Prosit! säger jag.

- Prrrrrr! säger han.

- Varsågod, säger jag.

En alldeles vanlig konversation så här på fredagskvisten.

Fredag, ja. Då ska det ju vara fredagsmys.
Jag går en räd i skåpen för att se vad jag kan ha för gott hemma.

Inget godis. Inget bröd. Inget festligt alls. Jag hittar två tacoskal som jag knaprar i mig som de är, till Let´s Dance.

En alldeles vanlig fredagskväll en casa de Ericssons på Reenstiernagatan...

....

Det är ju i alla fall skönt efteråt...

2010-03-19T14:14:00.005+01:00

....

Jag gjorde det!

Jag har rastat monstret idag.

Enklare uttryckt: Dammsugningen är avverkad.

Usch, vad tråkigt det är. Bland det värsta jag vet. När dammsugaren står här i hörnet, tyst och lugn, verkar den så timid. Men så fort den får lite ström och man trycker på "On" så får den hybris och tar över allt som kommer i dess väg.

Frustar, väsnas, brottar ner allt möblemang som inte klarar att stå emot dess urkraft. För det kan väl inte vara jag som kör illa?

Det händer inte ofta att jag släpper lös det här vidundret, eftersom jag springer med en liten handdammsugare när jag tycker det behövs. Men så har det gått så långt en dag att man plötsligt äcklas av alla virvlande katthårstussar. Katthår är jättemysigt - så länge det sitter på en katt. Varför kan det inte bara stanna där?

Och man drar sig för att gå på toaletten därför att man vet att man får ett halvkilo kattsand under fötterna varje gång man går in i badrummet.

Men! Nu är det gjort för den här gången.

Och, ursäkta uttrycket, men fan vad nöjd jag är!!

....

Jag har en gnällkärring i mig!

2010-03-14T15:04:00.003+01:00

....

Hon har långa, vassa naglar och krafsar febrilt för att ta sig ut. Ta sig upp till ytan och ta kontrollen över mitt beteende.

Hon vill marschera in till grannarna och hytta med näven i vädret och säga att "Nu får det fan vara nog!"

Så här är det: Vägg i vägg med mitt vardagsrum, där jag oftast befinner mig, ligger en liten etta med kokvrå. Tills alldeles nyligen bodde en ung tjej där som var jobbig nog då hon hade fester någon/några gånger i månaden. Nu har hon flyttat och bytts ut mot ett ungt par. Väldigt ungt, de ser knappt könsmogna ut. Vad kan de vara? 18, 19? Tjugo år på sin höjd. Och de har stereon på för det mesta.

Det är bara någon decimeter vägg mellan min soffa och deras krypin.

Jag biter mig i tungan, håller mig i skinnet. Vill inte knacka i väggen. Vill inte gå in och klaga.

Vill inte vara en gnällkärring. Jag är för ung för det!

Men när omvärlden är kaotisk och högludd av naturen, så tycker man att är det någonstans man ska finna lugn och ro, så är det i sitt eget hem.

Jag finner det inte här. Inte ofta.

Jag kommer inte undan.

Jag kan ta på mig mina hörselskydd, men basen dunkar mig fortfarande i ryggen och med skydden på kan jag ju inte höra min tv.

Ett hus skulle man ha. Långt ute i skogen. Jag drömmer om det och när jag drömmer om det så är det tyst och lugnt och jag har en get i trädgården och allt jag hör är fågelkvitter. Kanske en porlande bäck.

Kan man ljudisolera en hel lägenhet?

....

Jag hade en gång en tenniskarriär

2010-03-07T14:56:00.002+01:00

....
Jo, faktiskt. Och nu när jag sitter klistrad framför upplösningen av Sveriges möte med Argentina i Davis Cup, så minns jag tillbaka..

Mina föräldrar letade febrilt efter ett intresse som kunde tänkas passa mig i sju/åtta års åldern. Av välvilja. De tyckte jag skulle ha ett intresse och komma ut och träffa andra barn. Min några år äldre kusin var duktig i tennis, så tennis fick det bli.

Jag hade talang. Slog hårt. Vann en del. Spelade mellan åtta och fjorton års ålder.

Sedan sket det sig. Sista halvåret grät jag i stort sätt varenda gång det var dags att åka till träningen. Jag fick till och med näsblod (stress) ett par gånger.
Mamma menade att har vi nu betalt så mycket pengar för det här så får du i alla fall spela säsongen ut. Jo, tennis är ett dyrt intresse. Hon sa det inte för att vara elak, utan för att hon innerst inne visste att om jag bara kom dit, så tyckte jag ju alltid att det faktiskt var kul.

Sista gången hon körde upp mig till racketstadion och vinkade hej då, så gick jag inte ens in. Jag kunde inte.

Det var sen höst och jag gick och lade mig under en buske ute, och låg där under de två timmar träningspasset varade. Jag frös. Jag grät. Och så när mamma kom tillbaka för att hämta mig så hoppade jag fram, gick ner för gången och lät henne veta att det varit ett bra och roligt pass idag. Jag LJÖG!

Det kan ha varit finalen på min tenniskarriär. Fotbollen tog över i trettonårsåldern och där behövde jag aldrig några ursäkter. Jag var ju bäst...

Men så tokigt det faktiskt kan bli!

Idag gillar jag att spela tennis, även om det var länge sedan nu. Det är i alla fall den sport som kommer tvåa efter fotboll om jag måste ranka dem.

Nu ska jag gå och kolla klart på Sverige- Argentina, Davis Cup..

....

Självömkan

2010-02-21T13:03:00.002+01:00

....

Stapplar ut i badrummet på ganska svaga ben och tittar mig i spegeln.

Ser ett spöke.

Ett blekt ansikte med ett mer än lovligt rödsprängt vänsteröga.

Det är jag!

Jag har vinterkräksjukan. Och inte någon lindrig variant, utan varianten där man sitter minst deltid på toaletten med en spann i famnen. För att gardera sig, så att säga.

Nu har jag inte spytt sedan igår morse, men så matt man blir! Helt slut.
Dessutom har jag feber, hosta och huvudvärk. Vet inte om det ingår, eller om det är någon annan bacill som passade på när jag ändå var mottaglig.

Jag som skulle till Stockholm i morgon. Årets första föreläsning, vilket betyder att jag varit "ledig" i flera månader. Och så prickar man in detta.

Det stör mig något enormt. Jag hatar att ställa in. Men vad gör man?

Igår var det snöstorm! Min mamma är livrädd att köra bil i taskigt väglag. Ändå satte hon sig i bilen och åkte. Dessutom hittade hon ingen närbelägen parkering, så hon gick flera hundra meter i snöstormen. Allt för att jag skulle få blåbärssoppa och smörgåsrån. Hon är för bra, min mamma!

Nu ska jag bara försöka hålla mig vaken...

....

Helt befängt, ju

2010-02-18T16:28:00.002+01:00

....

Kollektivtrafiken.

Vilket jättemysterium den utgör.

Det tjatas om att man ska åka mer kollektivt, framför allt ur miljösynpunkt, men man kan ju knappast beskylla SJ eller lokaltrafiken för att smöra för potentiella kunder.

På måndag ska jag fara till Stockholm över dagen, för att prata lite. Idag var jag på Centralstationen för att inhandla tågbiljetter (näe, jag har inte lärt mig göra det via nätet, ännu). Visserligen är jag ju inte ute i särskilt god tid, men vi snackar inte heller första klass eller några andra tillvalda bekvämligheter här.

Drygt elvahundra spänn! Jag tar det igen: Ettusenetthundratre kronor för att åka tur/retur mellan Norrköping och Stockholm. 17 mil.

För den pengen hade jag haft råd att ta bilen upp och dessutom ligga en natt på ett mindre centralt hotell. Jag tycker det är galet!

Galen är också lokaltrafiken. Jag bor nära både buss- och spårvagnshållplatser, och nu när min bil mest står kvar på landet (parkeringsproblem) så hade det varit ett smidigt alternativ att ta just buss eller spånka. Men det är precis hur krångligt som helst.

Jag klarar inte krångligt, alltså skiter jag i att åka med lokaltrafiken.

Man kan inte köpa sin biljett på plats i fordonet längre. Man måste vara väldigt förutseende och köpa biljett i särskilda automater eller i affären. Det är längre dit än till hållplatsen. Och när man sedan har ett färdbevis sägs det att det är väldigt trassligt att använda sig av det. Jag vet inte, har inte vågat testa.

Och så gnälls det på här att lokaltrafiken tappar kunder.

Det tror väl fan!

....

Hemma och punkterad

2010-02-17T15:28:00.002+01:00

....

Igår kväll kom jag hem igen efter veckan på vischan. Det känns som om det är jag som varit ute på resa och äventyr. Känner mig till och med jetlaggad, trots att vi snackar om en förflyttning på ca 5.7 km.

Katterna håller med. Kasper var den som tog "äventyret" hårdast och han somnade så djupt igår kväll att han inte gick att väcka. Idag har jag haft honom på magen under hela tidningsläsningstiden i soffan. De fattar inte att gammelhemma också är hemma. De har aldrig bott där på riktigt.

Jag har insett att jag sov betydligt bättre ute på landet och kom fram till fyra betydande faktorer:

Mörkare
Tystare
Tryggare
Hårdare kudde

Det där med kudden kan jag ju lösa. Köp en ny!
Dra ner persiennerna och sov med hörselkåpor.

Men tryggheten?

Jag är uppvuxen under snedtak. Jag tycker om att sova när jag känner mig "inträngd". När jag var liten häftade jag ibland upp överkastet i snedtaket så att min säng blev en koja. Det var tryggt! Jag tyckte om att åla in och ligga bakom soffan. Det var också tryggt.

Här finns inga sneda tak. Jag känner mig utlämnad i min egen säng. Det är öppet och kalt. Jag skulle vilja sova i en stor kartong...

Annars var största behållningen med veckan på vischan att jag fick umgås med Dorishunden. Jag älskar den hunden. Jag är också medveten om att hon snart är elva år. Förvisso fräsch för sin ålder, men man vet aldrig vilken vinter eller vilken sommar som blir hennes sista. Man vill ta vara på tiden.

Jag tycker att jag gjorde det.

Nu är det vardag igen.

Och jag har fortfarande ingenstans att ställa min bil här.

Gör snöröjarna verkligen sitt yttersta, eller är det jag som är en gnällkärring?

....

Glädja små hjärtan

2010-02-14T16:00:00.002+01:00

....

Alla hjärtans dag idag. Vackert? Eller kommersiellt trams?

Jag tycker det är vackert, men att varje dag borde vara alla hjärtans dag. Såklart.

Jag spenderar nu min sjätte dag i rad gammelhemma, ute på landet. Och på en mulen kanarieholme sitter mina föräldrar i ytterligare ett par dagar. Så jag blir kvar här. Jag var nervös över böket att flytta hit en vecka. Nu börjar jag bli nervös över böket att flytta hem igen...

Det är lugnt och skönt här. Framför allt är det tyst! Det har jag saknat.
På nätterna fläker jag ut mig i en gigantisk dubbelsäng, det är jag inte heller bortskämd med. Dorishunden som ligger bredvid snarkar som en hel karl. Det gör eventuellt jag också, men det slipper jag ju hur som helst att höra.

Kissarna mina har eget rum i källaren. De tycker det är småtrist där nere, men Disakatten som ju faktiskt bor här har vetorätt, och hon vill inte ha några främmande katter på sina domäner. Jag far som ett jehu mellan etagen...

Alla hjärtans dag! Jag har ju ingen regelrätt hjärtevän i mänsklig skepnad, så jag får försöka älska vad jag har i min närhet lite extra idag. Det blir typ lite rufs i pälsen och levergodis...

Doris och jag var på en lång skogspromenad. Det var hennes present och hon blev påtagligt glad. Jag blev mest blöt om fötterna. Ingen har bemödat sig om att skotta i skogen...

Koltrastarna här utanför har fått äpplen och småpipporna (jag behärskar inte det grammatiska mysteriet pippi i plural..) har fått mängder av frön och nötter.

Alla har fått. Alla är glada. Stora som små.

Själv ska jag ta och tina en bit paj. Man måste ju fira :-)

<3 <3 <3 <3

Sporrad!

2010-02-07T15:51:00.003+01:00

....

Sporrad, ja. Det låter ju onekligen som något positivt. Som att man ligger i pipeline och väntar på att få göra något riktigt kul, typ.

Min sporre är inte ett dugg positiv. Det är en hälsporre!

Det låter ju på namnet som att något ska växa ut bak på hälen som man kan sticka in i sidorna för att få fart på hästen. Men nu är det ju inget som sticker ut. Och inte rider jag heller.

Men det gör väldigt ont. Precis under hälen, trampdynan kan vi kalla den. Någonting därinne växer och skaver om jag förstått symtomen på Vårdguiden rätt. Benet eller brosk eller vad det är. Det har jäklats med mig i månader nu och blir faktiskt bara värre, så - Nån som vet hur man går skilda vägar med sin hälsporre?

Lite extra orolig just nu också eftersom jag ju ska ha hunden en vecka och hon vill helst ha 2-3 promenader varje dag...

Ja,ja.

På tal om något helt annat så har jag förstått att det är Superbowl i USA i natt. Det vill säga finalen i Amerikansk fotboll.

Jag gillar ju sport, men det som de kallar sport på andra sidan pölen talar inte till mig. Jag har försökt se någon match på Viasat sport, men jag fattar absolut ingenting av Amerikansk fotboll. Det är likadant med baseball.

Men, men låt dem ha sina nationalsporter ifred, så kan vi fortsätta kasta varpa och spela innebandy....

....

Lite bök runt hörnet...

2010-02-06T13:08:00.004+01:00

....
Jo, så är det. Mina föräldrar smiter till någon Kanarieholme på tisdag. Jag har uppmuntrat dem att åka, för det är de värda. Skönt, mycket skönt, för dem.
Men jag ljuger om jag säger att det inte blir väldigt bökigt för mig. Och ljuger gör jag ju inte.

På landet bor hunden Doris och katten Disa, (egentligen mina båda två..) och de kan inte vara ensamma i en vecka.

Så jag får ta mitt pick och pack, tre katter inkluderat, och flytta ut på landet en vecka. Det är där det bökiga kommer in. Att flytta mina tre hårbollar, som ska få bo i källaren ute på landet. Jag får väl sova varannan natt uppe hos Doris och Disa, och varannan natt i källaren hos mina tre bebisar.

Kräver mycket både mentala och praktiska förberedelser detta. Men det måste gå.

Och jag ljuger som sagt om jag säger att det går enkelt och smidigt att byta hemmaplan under en vecka. Men jag ska göra mitt yttersta.

Självklart förnekar jag mina föräldrar inte en välbehövlig semester

Lite bök blir det, jo. Men när jag och mina hårbollar väl är på plats kan det nog bli riktigt trevligt att bo på landet en vecka...

Men lite bökigt. Jo, det kommer det att bli...

....

Harmonin äter upp inspirationen

2010-01-31T16:42:00.003+01:00

....
Ja, så är det! När jag tofflar omkring här hemma med mitt kaffe, min läsning och mina katter, så sköljs jag över av den där harmonin som jag berättat om tidigare.

Men som alla stora författare säger så; När man är lycklig åstadkommer man inget.
Nu är jag ju ingen stor författare, eller stor är jag ju, rent fysiskt, men man får väl klassa mig som glad amatör när vi kommer till skrivandet.

För ingenting har dykt upp under veckan som jag kännt att jag bara måste dela med mig av. Jag har mått för bra för att älta, antar jag. Och det borde ju vara något positivt.

En inblick i min vardag:

I tisdags var jag med mor på nån form av outlet och köpte på mig en massa pryttlar. Jag går igång på pryttlar. Block, pennor, gem, ryggborste, diskborste och allt vad det nu blev för över sjuhundra spänn... Roligast där var att jag träffade kusin Tommy, som jag nästan aldrig annars träffar. Han har börjat släktforska, så då hade vi mycket att prata om. Jag vill också släktforska. Jag tycker om kusin Tommy.

I mitten av veckan insåg jag att jag var insnöad. Jag stod i mitt vardagsrum och tittade ut på gatan. En bil. Under/bakom snön. Hade jag inte vetat var jag parkerat dagen innan så hade ingen kunnat se att det var just min bil där under.

Pappa kom och grävde och skottade fram den, tack för hjälpen! Sedan körde jag den gammelhem där den fick stå kvar. Så nu är jag billös också.

Igår fick jag stora nippran och storstädade mitt vardagsrum. Ett jäkla bök att håra av mattor och soffan och dammsuga och .... Tror inte att jag gjort det sedan i slutet av november. Men oj, vilket rent och välluktande vardagsrum jag har nu.

Idag blev jag hämtad av far, då jag var bjuden på köttfärspaj gammelhemma. Väldigt få rätter kan konkurrera ut mammas köttfärspaj. Och det ville sig så väl att det blev tre bitar över så jag kan jublande äta köttfärspaj fyra dagar i rad...:-)

Ja, i brist på "riktig" inspiration var detta vad jag hade att bjuda på idag. Och så håll nu en tumme att Arsenal i detta nu slår Manchester United, eller sjester najti, som mormor sa, då det begav sig. Hon var inte så bra på engelska. Inte bra alls.
Jag saknar min mormor!
....

Tröttvecka med felstuds

2010-01-25T14:24:00.002+01:00

....

Det känns som att jag legat i ide en vecka. Det blir så ibland att energin bara inte finns och jag snittar tolv timmars sömn per dygn.

Jag antar att det är nödvändigt.

Oftast har man en viss mängd energi att hushålla med och man får väga saker emot varandra för att se var denna energi ska läggas. För att man måste hitta en balans.

Men så dyker det upp perioder då jag inte får någon energi alls utportionerad att ens försöka hushålla med. Då är det inte någon idé. Det är bara att rida ut perioden.

Sover jag mycket så får jag väl anta att det är just det jag måste göra.

Nu är jag vaken!

Och var kommer felstudsen in i sammanhanget, då?

Jo, jag hade verkligen sett fram emot handbolls- EM, som den sportnörd jag är. Och så är Sverige ute ur leken innan det ens börjat bli roligt. Snopet!

Det här med mitt sportnörderi har jag förstått rimmar lite illa med min AS, då det är som ett underförstått extrakriterie att har man AS så har man inget bollsinne och tycker inte om sport.

Men jag är en stor paradox, hela jag. Jag har överlevt på mitt sportintresse och mitt bollsinne. Jag var bland de bästa på bollsporter genom hela skoltiden, och är man bra på idrott så köper man sig lite respekt på något sätt.

Hade jag inte varit det, så hade jag "bara" varit konstig. Nu fanns det något som jag var bäst på. Jag blev aldrig vald sist. Jag blev inte ens vald först, för jag var den som fick välja. Hur många har JAG sårat genom att låta dem stå kvar till sist?

På tal om handboll, så var jag dessutom knäpp nog att frivilligt bli målvakt i skollaget. Handbollar är hårda...

Helt frivilligt var det egentligen inte, det handlade om att jag hade små händer.

Jag var helt okej som utespelare, men varje gång jag kom springande fri med målvakten och gjorde ett sånt där snyggt upphopp som man gör innan man stänker in ett mål, så rann bollen ur näven bakom ryggen på mig. Den var för stor.

Så jag blev målvakt i stället. Det gör ont att täcka ett skott. Jag tror i alla fall att det är ont det gör. Eller om det bara är lite obehagligt. Fast i och för sig var det ju ganska behagligt ändå eftersom det betydde att man gjort en räddning.

Men både min näsa och några fingrar är sneda idag, och jag kan inte minnas att så var fallet innan jag ställde mig i det där målet...

Men jag hade åtminstone roligt under tiden.

....

Och så lite PR

2010-01-19T14:55:00.003+01:00

Jaha!

Min hittills enda spikade "öppna" föreläsning i vår , går av stapeln den 21 april i Västerås. Där ska jag hålla låda några timmar och berätta om hur det kan vara att växa upp och leva med Aspergers syndrom.

Info och anmälan via Pedagogiskt Perspektivs hemsida.

Vi kanske ses där!?

/Madde

Vemod. Och snor.

2010-01-13T14:43:00.004+01:00

Det är Knut idag.

Då ska julen dansas ut.

Dansat har jag inte gjort, men jag har pussat mina tomtar, stjärnor och stakar adjö för den här gången. Det är lika vemodigt som alltid.

Hela hösten ser man fram emot att få plocka fram de gemytliga små ljuskällorna och december i skenet av desamma är så tryggt och vackert på något sätt. Och så bara tar allt slut.

Förr om åren kunde jag ha grejorna uppe enda fram i mars, men vemodet är ju detsamma när jag än plockar undan, så det är lika bra att få det gjort när alla andra gör det.

Nu är det våren man får se fram emot.

För övrigt är jag genomförkyld. Jag tror inte att den där frossan hade någon koppling till förkyldningen eftersom den drabbade mig flera dagar innan, men med mig vet man aldrig. Jag reagerar konstigt på allt kroppsligt och medicinskt.

Men jag är glad att bacillen tog mig just nu, då jag har tid att ligga och tycka lite synd om mig själv.

Jag har feber. Lite. Äger ingen febertermometer, men jag vet att jag har lite feber då det svallar i huvudet när jag kniper med ögonen.

Nu går jag och snyter mig...

....

Tokfrossa

2010-01-11T15:25:00.002+01:00

Jag vet inte var den kommer ifrån, men flera kvällar i rad har jag drabbats av tokfrossa när jag gått till sängs.

Det är inte kallt inne, snittar på tjugotre grader, och hela dagarna går jag i shorts och t:shirt. Det gör jag året om.
Men så fort jag krupit ner i sängen bara väller den över mig.

Och eftersom det är så pass varmt i rummet så måste det ju vara något som kommer inifrån. Då spelar det ju föga roll hur mycket jag bylsar på mig.

Härom natten låg jag iklädd strumpor, tofflor, pyjamasbyxor, två långärmade tröjor och vantar. Under täcket. Och frös ändå så att hela sängen skakade.

Tog för givet att jag fångat någon trist bacill och att jag skulle vakna febrig och krasslig. Men på morgonen var jag frisk. Och på kvällen var det dags igen.

Jag fattar ingenting, men jag har börjat ta förebyggande, väldigt varma bad på senkvällen. Mycket välgörande, men igår gick det väl sådär med badet måste jag säga.

Hade precis sjunkit ner och börjat vänja mig när stor, röd katt kom in för att göra sin... kvällstoalett. Jo, kattlådan står strategiskt placerad i just badrummet. Bäst att samla all skit på ett ställe så att säga.

Men nu kom det lite olämpligt. Hur ska jag kunna ligga där och koppla av när det sticker i näsan av nylevererad kattpoop?

Funderade en stund och kom fram till att jag ligger kvar så länge jag kan låta bli att andas med näsan. Två minuter senare blev jag kissnödig...

Bara att kliva upp. Det var helt enkelt inte min baddag.

Jag gör ett nytt försök ikväll.

....

Error!

2010-01-05T15:45:00.002+01:00

Jag är ju typen som vill att allt ska flyta på, smärtfritt och precis som vanligt.

Men när det ska jävlas ska det såklart jävlas i kvadrat.

Igår skulle jag åka gammelhem för att få lite mat i magen. Jag gör ju det ibland. Och så går inte bilskrället igång. Inte alls! Den småmurrar inte ens innan den dör, den visar inga som helst livstecken.

Jag fastnar en stund på trottoaren med blicken i horisonten medan tusen tankar mal genom huvudet. Vad gör jag nu?

Går hem igen och ringer pappa, min räddande ängel, som släpper vad han har och kommer farandes med startkablar. Det gick ju bra det där.

När jag sedan har ätit och har tagit på mig jackan för att åka hem igen, så böjer jag på mig för att ge Dorishunden en sista puss. På något vis får jag ner jackan över benet och när jag ska resa mig upp igen så går dragkedjan åt h- e. Inte så att den bara hoppar ur spår alltså, utan den pajar verkligen.

Jag fastnar igen medan ytterligare tusen tankar far genom huvudet. Vad gör jag nu?

Jag ser massa hemska scenarion framför mig. Hur jag måste köpa, och vänja mig vid, en ny jacka...

Mor min fångar upp mig.
- Den där lämnar du bara in hos skomakaren så fixar han en ny dragkedja.

Så vis hon är.

Visst är det två fåniga problem jag just beskrivit? Lättlösta när allt kommer omkring.

Men precis när något oväntat och störande inträffar så fastnar jag. Det syns inte på mig, men egentligen blir det kaos i huvudet. Ibland väldigt snabbt övergående kaos, men dock kaos.

Och att det inte syns på mig kan nog vara minst lika mycket till nackdel som fördel. Inombords skriker jag av rädsla, ilska och uppgivenhet men utåt blir jag i stället kolugnare än någonsin och alldeles slätstruken. Vilket får folk att tänka att "den där människan klarar allt".

Så galet.

Och vilka lyxproblem man har, medan miljoner svälter...

....

Ka- boom!!

2010-01-03T13:45:00.002+01:00

Ja, ungefär så lät det när det nya året smälldes in.

Jag satt här ensam på tolvslaget. (Om man bortser från fyrfotingarna, vilket man såklart inte ska göra)

Vad det säger om mig eller mitt liv vet jag inte riktigt. Jag hade alternativ. Var bjuden till kamrat Tobias som skulle ha några gemensamma vänner på middag. Men jag klarar det inte. Han bor på betydligt avstånd och att somna borta, vakna borta... Alla sängar som inte innehåller mina katter är fel sängar.

Tidigare under kvällen var jag på trerättersmiddag hos mina föräldrar. Bara jag och de, mat och frågesport. Så har de senaste fyra, fem nyårsaftnarna sett ut. Likadan mat varje år. Det kan mycket väl vara mitt fel...

Toast, oxfilé med potatisgratäng, chokladmousse med grädde och mandariner.

I år hade mamma gjort fel sallad till varmrätten. Där stod en vanlig sallad i stället för den specifika tomatsallad som hör nyårsaftonsmiddagen till.
Jag kom över det efter ett par minuter...

Framåt nio var jag hemma igen. Jag och katterna firade in det nya året.

Det har som sagt sett likadant ut, i detalj, de senaste fyra eller fem åren. Jag har förstått att en del tycker det låter sorgligt eller tragiskt att jag sitter här själv.

Men åh, vad det är självvalt! Jag gillar mina nyårsaftnar och det är väl det viktigaste?

Dessutom var jag väl en av relativt få, åtminstone i min egen och kringliggande generationer, som vaknade upp till det nya året utan minsta antydan till baksmälla.

Nu får vi se vad detta nya år kan tänkas ha att bjuda på. Jag ger inga invecklade nyårslöften. Senaste femton åren har jag varje nyår bara sagt till mig själv att kommande år ska bli bättre än föregående. Jag har inga storslagna drömmar, det var länge sedan jag hade det. Jag vill bara må bra. Helst varje dag och ibland vill jag få känna den där totala harmonin som kan skölja över en när man minst anar...

Händer det något bra och positivt utöver det, är det bara en bonus.

God fortsättning på er!

....

Doris

2009-12-29T16:59:00.003+01:00

Julen 09

2009-12-28T14:40:00.002+01:00

Ja, nu tror jag att jag har landat.

Julen är över för denna gång. Det man planerat för, handlat till och pratat om i en månad tog slut snabbare än man hinner säga filippin...

Och det bestående intrycket är mättnad. På mat alltså. Och då äter jag ändå inte särskilt många saker från julbordet. Det mesta där är konstigt och... fiskigt. Det går inte ner. Jag äter bara köttbullar (med rödbetssallad), prinskorv (med mimosasallad), hårdkokt ägg och kex. Men mätt blir man ändå.

Jag firar jul två gånger nu för tiden. Vi bestämde någon gång för fem, sex år sedan att vi vuxna inte skulle köpa något till varandra utan lägga allt krut på barnen i stället. Det är bara jag och mina föräldrar som handlar till varandra. För jag blir aldrig något annat än deras "lillunge" och jag har ju inga barn som det där krutet kan läggas på. Och så vill jag ha en fridefull jul, och julafton tillsammans med "familjen Circus" är sällan särskilt fridefull.

Full av kärlek, absolut. Men lugn och tyst är den definitivt inte.

Så jag införde en egen tradition, antar jag.

Dagen innan dopparedagen ska alltid vara likadan. Jag åker gammelhem och äter gröt, sedan byter vi julklappar, jag och mina skapare, och sedan ska vi ha frågesport. Som jag naturligtvis ska vinna... :-D

Detta körschema ruckas icke på.

I år fick jag, bland mycket annat fint, en gryningslampa. Jag har länge velat ha en sådan. En väckarklocka som börjar lysa starkare och starkare för att sedan ge ifrån sig väckarsignal. Jag är ju så förbaskat morgontrött, så allt måste testas.

Men jag begriper mig inte på hur den fungerar. Jag begriper mig ännu mindre på manualen. Den talar inte till mig.

Efter första försöket ställde jag in prylen i ett skåp. Jag vill inget hellre än att plocka fram den igen och förstå mig på den. Men när jag har misslyckats en gång så blir jag rädd.

För vad? För att bli arg på den när den inte gör som jag vill. För att jag ska göra den illa. Jag måste vara vid väldigt gott mod nästa gång jag försöker för att det inte ska hända...

Julafton, den riktiga, var som vanligt kaotisk.
Förra året firade vi hos min ena syster och var ännu fler deltagande. Då hade jag öronproppar, men mina öron gillar inte öronproppar.

I år var vi gammelhemma (hos föräldrarna) allihop och det känns såklart tryggare. Jag hade hörselkåpor i stället för proppar. De satt upphasade strax över öronen hela kvällen, men jag behövde knappast använda dem. Bara vetskapen om att de fanns nära till hands var trygghet nog.

Tretton personer, Kalle Anka, mat, julklappsutdelning, julklappsspelet och tårta på det.

Idylliskt.

Sedan dess har jag varit helt slut, men nu är det vardag igen. Och snart är det nyår. Herregud, ett decennium har gått. Vad hände?

God fortsättning!

....

GOD JUL!

2009-12-23T11:48:00.003+01:00

Vill bara passa på att önska alla som tittar in här ibland, EN RIKTIGT GOD JUL!
Det tänker nämligen jag ha, och jag tjuvstartar redan ikväll.

Längre rapport om mina julfiranden kommer här, så snart jag landat...

Älska nu varandra, det är vad julefrid handlar om.

Puss & kram Madde

....

Jag ser det snöar...

2009-12-21T12:30:00.004+01:00

... jag ser det snöar, det var väl roligt. Hurra!

Ja, det är det faktiskt. Roligt alltså.

Jag gillar snö.
Att titta på inifrån...

Nu är det för övrigt klappat och klart. Samtliga julklappar inköpta.
Jag gjorde ett nytt försök förra veckan. Stängde av hörseln och näsan, tog på mig tunnelseendet och plöjde mig fram till där jag skulle välja mina klappar...

Det gick bra. Förutom att wow- känslorna uteblev. Ni vet hur man ibland tycker sig ha hittat den ultimata julklappen och tänker -Wow, vad glad han/hon ska bli för den här!

Mina wow- känslor uteblev alltså, så jag får förlita mig på en annan gammal klyscha, att det är tanken som räknas.

Mest nöjd är jag faktiskt med omslagspapperet. Jag kunde inte motstå detta guldpapper trots prislappen.

Ni vet ju, att bland mycket annat så är jag oxe också. Och vi oxar är lite svaga för vackra saker.

Som guldpapper....

Men färdighandlat är det och vackra blir paketen...

(Nästan så att jag vill behålla dom själv faktiskt...)

....

Klappjakt

2009-12-14T15:15:00.004+01:00

Nu är det sådana tider.

Om nio dagar är det dopparedagen, och jag har kört fast lite kan man säga. På julklappsfronten.

Alla ungar är det lätt att köpa till. Jag ber helt enkelt deras mammor, tillika mina systrar, att köpa något som de vill ha. Och så får de pengar av mig i efterhand. Mycket bekvämt.

Men vad köper man till sina föräldrar? Vuxna människor som redan har allt de vill ha och på direkt fråga svarar att de ingenting vill ha. Eller att de önskar sig snälla barn. (Too late...)

Att köpa ingenting är inte ett alternativ. Pappa skulle det kanske funka på, han skulle nog vara lika glad om julen inte ens fanns. Men jag tror mamma skulle bli lite snopen. Hon gillar presenter, även om hon inte skulle erkänna det.

Jag gjorde ett tappert försök förra veckan och for ner till Mediamarkt en kväll för att kika på filmer och musik och dylikt som kunde tänkas passa. Det var hemskt!
Jag hatar att gå i affärer och blir fullständigt förvirrad av utbudet. Jag pillade lite på prylarna bara för att inse att jag inte hade en aning om vad jag letade efter. Så det bidde inget.

Jag måste göra ett nytt försök.

Själv är jag väldigt lätt att köpa presenter till. Jag blir överlycklig vad jag än får om jag bara vet att det ges av välvilja och kärlek. Det har alltid varit så. Jag skulle bli glad om jag så fick en hemsnickrad ladugård med kottdjur i julklapp. Jag skulle kanske inte leka med den, jag leker liksom inte längre, men den skulle betyda något.

Men vad köper man till sina föräldrar?

Jag kanske ska pilla ihop några kottdjur....?

....

Skov

2009-12-09T14:39:00.002+01:00

Jag har just genomlevt ett sjuhelvetes skov.

Vet inte om det är den medicinskt korrekta termen i det här fallet, men jag kallar dem för det, de här perioderna då jag har så förbannat ont i ryggen att jag vill skrika rakt ut.

Då jag vaknar tio gånger varje natt för att jag behöver vända mig i sängen. Det tar en minut och en lång harang av svordomar att ta sig runt.

Då jag ska plocka upp morgontidningen från golvet och fastnar någonstans halvvägs för att sedan varken tar mig upp eller ner igen.

Då det känns som att någon gräver runt med en skruvmejsel bland mina nerver.

Då det är som värst går jag som en gorilla. När det är som bäst har jag en hållning som min gamla farfar. Nu är han förvisso inte i livet längre, men när han var det så hade han en hållning och jag måste säga att den klädde honom betydligt bättre än mig.

Så här har jag det i perioder. Jag vet när det pajade.
Det var under den årliga fotbollsturneringen i sjuan. Jag var fortfarande ganska kort och sprang ihop med en betydligt större tjej, fick mig en luftfärd och landade konstigt på svanken/ryggen. Sedan dess har jag mina skov.

Det komiska är att den där tjejen jag krockade med blev sedan min bästa (enda) kamrat på gymnasiet och då hade jag rusat iväg och var närmare en decimeter längre. Jag sköt i höjden sent.

Så något i min rygg är fel och jag skulle behöva en massör eller kiropraktor eller dylikt, men jag vågar inte.

Jag klarar inte tanken på att en okänd människa ska ta på mig, på det sättet.

Nu är det värsta över för den här gången, men jag vet ju att det kommer att hända igen. Det gör ju det 2- 3 gånger per år. Och blir det lika jävligt då, så får jag nog bita ihop och göra något åt det.

Tandvårdsrädda kan få lustgas, kan man få det för massageskräck också....?

....

De kongeliga ger mig huvudbry

2009-12-04T13:09:00.002+01:00

Jag vaknade väldigt, väldigt tidigt en morgon. Och när jag gör det och inte kan somna om, så kommer tankar av allehanda slag som små missiler och borrar sig in i mitt medvetande och vägrar sedan lämna mig ifred.

Den här morgonen var det kronprinsessan som vägrade lämna mig ifred.

Alla vet ju att hon gifter sig om ett halvår, och sedan ska det väl inte dröja allt för länge innan nya små kungakottar trampar stigarna kring Haga Slott.

Och det är just där jag börjar fundera!

Först och främst vill jag påpeka att jag hävdar, alltid har hävdat och alltid kommer att hävda alla människors lika värde.

Men ser det verkligen ut så överallt i samhället?

Vad händer om Kronsessans förstfödda visar sig ha Downs syndrom eller utvecklingsstörning och aldrig tar sig förbi en femårings mentala nivå?
Blir han/hon tronföljare?

Eller om den förste föds gravt CP- skadad. Eller kortväxt. Det vill säga; fullt normala på insidan men med ett i dessa kretsar "ofördelaktigt" yttre?

Om den förstfödde har Aspergers syndrom, då? Ser normal ut, är begåvad och intelligent, men samtidigt en katastrof på vissa områden (läs: sociala)

Kan dessa bli tronföljare?

Om den förstfödde visar sig vara två, sprungna ur samma ägg. Vem blir tronföljare då?

Eller om det visar sig att Vickan och Danne faktiskt inte kan få barn, utan bestämmer sig för att adoptera en söt lite tös från Korea. Kan hon bli tronföljare?

Ja. Oj, oj, oj.

Förstår ni att jag ligger vaken...

....

Pensionärsfadder, kanske?

2009-12-02T13:37:00.003+01:00

Jag läste ett fint reportage om ett äldreboende här i staden, i min morgontidning.

Jag har ingen sjukvårdsutbildning av något slag, men jag har alltid kännt att jag gärna skulle vilja arbeta med äldre.
Som "sällskapsdam" (lät det där ekivokt?), eller som hustomte på en sådan där avdelning.
Hjälpa till där det behövs. Underhålla de gamla, gå på promenader i fina vädret osv.

Kanske vore något för mig?

Jag har inga mor- eller farföräldrar kvar i livet, men jag gillar gamla människor.

De har så mycket att berätta om hur det var förr.
Många gamla är glada bara de får prata lite, och jag skulle så gärna lyssna.
Kan man bli någon form av bonusperson, tro. Som går omkring där på avdelningarna och gör livet lite roligare för de som bor där?

Och vore i så fall jag rätt person?

....

Klart!

2009-11-30T15:54:00.002+01:00

Så var det gjort!

Tio över tre idag vaccinerade jag mig emot svininfluensan. Har velat länge fram och tillbaka, men efter att ha nojat något alldeles över alla hostande människor på tåget förra veckan så bestämde jag mig slutgiltigt.

Bara att ta tjuren vid hornen, eller svinet vid knorren om man nu vill leka ordlekar. Och det ville jag ju tydligen...

Så nu sitter jag bara här och väntar på biverkningar...

För som den hypokondriker jag är, så kan jag väl inte tänka mig att de uteblir??

....

Hela Värmland sjunger ;-)

2009-11-29T14:17:00.003+01:00

Jag har alltså varit iväg ett par dagar under denna vecka för att föreläsa i Molkom. Det gick bra tyckte jag. MEN jag fnissar än...

Värmländska, värmländska.... Man kan inte låta bli att skratta lite åt denna dialekt.

Man skrattar inte rått och nedvärderande, som man gör åt min egen fula östgötska.
Näe, man småfnittrar med värme och glädje och nästan lite avund. För denna sjungande värmländska är ju så fin..

Hade man kunnat lägga in om ny dialekt, på samma sätt som man kan lägga in om namnbyte, så skulle jag lägga in om värmländska... Tveklöst!

....

Kort meddelande

2009-11-26T17:51:00.000+01:00

Jag återkommer alldeles inom kort...

Jag kom av mig lite.

....

Lite bajs och lite bil

2009-11-20T14:48:00.003+01:00

Det blev en lite annorlunda dag, det här.

Det började med att någon av fyrfotingarna sprätt bajs långt utanför kattlådan. Jag fick sick sacka mig fram till papper och Ajax, för att kunna ta hand om det som skulle tas omhand. Det var även enkelt att se vilken katt som var den skyldiga då Kasper skamset smög omkring med en BAJSKLUTT I MORRHÅRET. Hur fanken hamnade den där. Oj, oj, oj!

Sedan pep jag ner till återbesiktningen med min nyreparerade Rulta. Allena.

Och där blev jag uppläxad för att jag tagit bort körförbudlappen. Det får visst bara de eller polisen göra. Jag hade alltså brutit mot lagen, jag.
Men, va fanken. När jag skulle köra bilen från verkstaden så slet jag så klart bort lappen. Annars hade jag ju inte tagit mig där ifrån. Det är min logik det, men det var alldelles uppenbart inte hans logik.

Alla bromsrören såg i alla fall bra ut nu.

Så skulle jag köra i väg. Då blev jag stoppad då besiktningssnubben glömt att sänka ner framhjulen. Och för att kunna göra det var han tvungen att höja upp ekipaget 3 meter rakt upp i luften. MED MIG I BILEN!!! Jag som är så förbaskat höjdrädd...

Well, well, ner kom jag och godkänd blev bilen.

Men nu är jag ju helt slut!

....

Rulta på rehab

2009-11-18T14:59:00.002+01:00

Jag var på besiktning med Rultan (min bil, Renault) igår.
Det gick väl sådär, snällt uttryckt.

Jag har aldrig fixat det där med besiktning själv förut. Pappa har alltid tagit hand om dessa besök. Men förra året var jag med honom för första gången. Och i år kände jag mig så kaxig att vi bestämdes för att ses där. Han skulle liksom bara vara med som moraliskt stöd.

Det började så bra. Jag kom dit i väldigt god tid, och när pappa väl dök upp hade jag både registrerat mig och kört in bilen. Alldeles på egen hand. Så långt allt väl. Stolt som en tupp var jag.

Rultan visade sig vara vid ganska god vigör, för sin ålder.
Tills besiktningsmannen skrapade sönder ett bromsrör...

Körförbud!

Jäklar, vad skönt att det där röret inte pajade under färd. Det har hänt mig en gång förut, med en annan bil, att bromsarna bara tvärt slutade fungera. Vid ett rödljus. Den gången slutade det med att jag fick öppna bildörren och stanna bilen med foten. Tur att jag körde sakta.

Men tillbaka till Rultan. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte varit kaxig nog att åka till besiktningen helt själv. Nu kunde jag ta det hela med fattning och lämna över de stora besluten till pappa. Det blev bärgning.

Så nu är Rultan på rehab ett par dagar. Jag saknar henne.

Hjälp, nu centrifugerar tvättmaskinen!

Var är mina hörselkåpor?

....

Satt Madde sitter

2009-11-16T12:24:00.002+01:00

Alltså, det här med svininfluensan...
Jag vet inte vad jag ska tro, men nu har jag i alla fall bestämt mig för att ta sprutan. Så kan man sluta fundera mer på saken sedan.

Svensk sjukvård. Jag litar inte på den!

Flera av de som dött eller blivit riktigt sjuka och hamnat på intensiven till följd av den här influensan, verkar ha blivit hemskickade när de först sökt vård. Vissa av dem flera gånger till och med.

En sak är säker, och det är att om jag skulle bli så sjuk att jag känner att jag behöver söka akutvård så kommer jag vägra att gå därifrån innan jag fått den vården. Jag bänkar mig, tältar i väntrummet, fejkar en svimning om så behövs. Men glöm att jag låter mig skickas hem. Jag är inte typen som söker vård i onödan, så om jag kommit så långt så är det allvar. Jag går ingenstans!

Sjukvården är konstig.

När man väl tagit sig in så är alla alltid jättevänliga, goa och kompetenta. Men man tar sig ju nästan inte in.

Jag har legat på sjukhus tre gånger i mitt liv. En blindtarmsoperation, en knäoperation och en allergisk reaktion. Den sistnämnda var lite läskig. Mina händer och underarmar svullnade upp till oigenkännlighet. Jag åkte upp och satte mig på akuten för situationen var ohållbar. Och där fick jag sitta...

Jag kom dit vid lunch, och vid midnatt(!) fick jag komma in och träffa läkare. Då var det plötsligt jättebråttom och jag fick tre adrenalinsprutor och lite annat smått och gott inskjutet i kroppen och lades in för observation.

Man åker upp och sätter sig i ett väntrum och sedan händer absolut ingenting.

Men behöver jag vård, så glöm att jag åker hem med rekommendationen att ta en Panodil.

Satt Madde sitter...

....

Några ord inifrån bubblan

2009-11-11T13:02:00.004+01:00

Jag far till Västervik i morgon, för en föreläsning. Det betyder att jag är inne i bubblan nu. Jag hamnar alltid i den några dagar innan jag ska iväg på uppdrag, och stannar där några dagar efter att uppdraget är slutfört. För säkerhets skull.

Jag är inte särskilt trevlig när jag är i min bubbla. Inte otrevlig heller. Bara väldigt... neutral. Kanske frånvarande. Jag försöker göra saker, läsa, se på tv, men kommer hela tiden på mig själv med att stirra i horisonten.

Förr hade jag ingen kontroll över min bubbla. Den kunde sluka mig när jag minst anade det, och jag kunde inte för mitt liv ta mig ur den förrän den valde att släppa ut mig. På sina villkor.

Det händer fortfarande. Men nu för tiden kan jag också använda mig av den. Jag tar min tillflykt dit för att ladda, samla kraft och fokusera.

Man kan säga att jag är vän med min bubbla idag.

Äntligen.

....

Kunde inte hejda mig

2009-11-07T16:20:00.002+01:00

Jag spottade på min syster idag. Det var verkligen inte meningen.

Eftersom det står annat på agendan i morgon, så passade jag på att fira min far en dag för tidigt. Min syster Annika droppade också in mitt i fikat, med samma avsikt.

Det började bra. Pappa skrapade lotter, vi pratade, skrattade och fikade.

Så händer det.

Jag hade precis stoppat in en bit tårta i munnen när jag åter kom att tänka på något vi skrattat åt några minuter tidigare. Det bara fräste till på något sätt, jag brast i gapskratt och Annika som satt mitt emot, satt liksom mitt i skottlinjen. Hon fick en massa grädde av mig, kan man säga. Begagnad. På tröjan, i håret, i ansiktet...

Det var verkligen inte meningen. Det var ganska äckligt faktiskt men väldigt, väldigt roligt.

Vi var tre (pappa var ute och rökte) som vek oss av skratt medan mamma plockade fram servetter och erbjöd hjälp att befria frisyren från det ovälkomna.

Annika menade att det var tur att det bara var jag som spottat grädde. Att hon inte hade tagit det med samma fattning om det varit en okänd gammal farbror, eller något.

Jo, tack för den. Blod är tjockare än vatten.

Men förlåt i alla fall...

...

Den lyser!

2009-11-06T15:52:00.003+01:00

I exakt etthundrasjuttioen dagar har den legat i sin skrymmande kartong på kökssoffan och acklimatiserat sig.

I exakt etthundrasjuttioen dagar har den legat där för att jag ska vänja mig vid dess existens.

Min nya golvlampa.

Den gamla har levt på övertid väldigt länge och hängt ihop endast med hjälp av silvertejp (katter + stor sak = stor sak välter förr eller senare och går sönder), så på min födelsedag i maj fick jag en ny.

Lång invänjningsperiod är väldigt typiskt mig, vad än det gäller. Men igår kände jag att vi vant oss vid varandra, lampan och jag, och tog tag i monteringsarbetet. Jag är bra på att montera saker, men det var faktiskt ingen barnlek. Monteringsanvisningen var, utan att överdriva, närmast oläsbar så jag fick lira lite på känn. Men den står stadigt och den lyser, så jag måste ha gjort alldeles rätt.
Eller i alla fall minimalt med fel.

Vi är vänner nu.

Lång invänjningsperiod ja. DVD- apparaten som jag fick förra året på min födelsedag fick ligga till sig i sin kartong, väl synlig i köket, i över ett år innan jag plastade av och kopplade in den. Sedan hade vi några trevliga stunder tillsammans innan den nu bestämt sig för att inte samarbeta längre. Jag får inte upp luckan. Vi verkar vara osams, men jag vet inte varför.

Allt jag får ligger till sig så länge att det blivit omodernt innan jag vågar ta det i bruk. Min mobiltelefon till exempel, är väl åtta år gammal. Pappa, som byter sin med jämna mellanrum, har försökt lirka över sina gamla på mig. Men det har han inte lyckats med. Nu har jag i alla fall nyligen skaffat en ny som jag tycker är hypermodern och tekniskt avancerad bara för att den har kamera. Jag ligger som sagt lite efter vad gäller det tekniska...

Men jag har en väldigt fin golvlampa! :-)

Övrigt 1: Jag är förbannad över att idag ha upptäckt att någon brutit sönder tanklocket på min bil. Jag blir ledsen och beklämd! Varför vill man förstöra eller ta saker som tillhör någon annan? Det övergår mitt förstånd, men jag får väl tacka mina föräldrar för min moraliska uppfostran...

Övrigt 2: Jag har stor lust att gå upp och sätta ett plåster över munnen på min granne. Han sjunger! Ofta, mycket, högt och inte alls särskilt bra...

God kväll!

....

Att välja sin framtid

2009-11-04T14:38:00.002+01:00

Säsongens första snö faller, just i detta nu.
Eftersom det blåser så virvlar den runt åt ungefär alla håll utom nedåt. Men att det är snö går inte att ta miste på. Träden är nakna nu. Lite vemodigt, lite vackert. Väldigt väntat.

Men nu var det inte vädret jag skulle recensera här...

Morgontidningen lät mig veta att det är dags för alla niondeklassare att välja gymnasieinriktning nu i vevan. Det får mig att minnas.

Framför allt får det mig att minnas hur omogen man är i den åldern. Jag tvivlar på att man är kapabel att välja sin framtid i så unga år. Jag var det definitivt inte. Hur ett alternativ skulle kunna se ut har jag ingen aning om. Men i den åldern tyckte jag fortfarande om att bygga kojor i skogen och smyga på grannarna. Och mitt uppe i allt det skulle man välja sin framtid, som kändes ljusår bort.

Jag valde uppenbarligen fel.

Jag fick för mig just i nian att jag ville bli veterinär. Innan dess hade jag varit inne på att bli arkitekt, journalist och... kioskbiträde. Det pendlar med andra ord ganska rejält i den åldern. Och visst vore det en fjäder i hatten att ta sig in på en av de lite "finare" utbildningarna? Så jag valde, och kom in på, naturvetenskaplig linje. Trots att fysik och kemi definitivt var några av mina svagare ämnen, som jag dessutom var fullständigt ointresserad av.

Ett år höll jag ut, med nöd och näppe. Sedan blev det inte mer och jag är än idag fullständigt outbildad. Jag bidde ingenting.

Det fanns inte så många valmöjligheter på den tiden (Oj, nu lät jag lastgammal).

Men om jag fått vara i den sitsen idag så hade jag valt med desto större omsorg. Riktat in mig på något jag var intresserad av, då det är en förutsättning för att jag överhuvud taget ska förstå vad det är jag läser.

Jag vet dock inte riktigt vad. Jag vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor. Jo, jag vill bli vis. Men jag vet inte vilken utbildning som skulle kunna hjälpa mig med den saken.

Just idag känner jag att "mina" ämnen skulle vara: Litteraturhistoria, filosofi och religionsvetenskap. I morgon kan det vara något helt annat.

Jag får väl starta min egen skola. Eller välja livets skola och ägna mig åt uppslagsverken i bokhyllan. Här, i hemmets lugna vrå, lär jag mig allra bäst....

....

Man blir aldrig för gammal...

2009-11-02T13:11:00.004+01:00

...för vissa saker!

Alldeles för sent blev jag varse att man firade nallens dag förra veckan. Det var väl mest en grej för dagisbarn kan jag tro, men jag hade gärna varit med och firat lite på ett hörn jag också. (Dock inte på ett dagis. Burr..)

Åh, vad jag var tokig i gosedjur när jag var liten. Jag minns de flesta än idag och de finns kvar någonstans eftersom det aldrig skulle falla mig in att kasta en kamrat. När jag tittar på dem kan jag berätta var och när våra vägar korsades första gången. Alla har de sin egen historia. Det var knappt att jag fick plats i min egen säng under perioder i barndomen, för den var redan upptagen av en liten gosedjurskoloni. En del hade namn, men det var inte särskilt viktigt.

Jag minns också en Valborg, jag tippar att jag var i sexårsåldern, då jag vann (eller köpte, det är lite oklart) en liten Rosa panter som man kunde "clipsa" fast i saker. Lyckan var gjord och jag bar den i handen med stolthet medan vi kikade på majbrasan och vad man nu gör på Valborg.

På väg hem stannade vi för att köpa med oss pizza. På den tiden var det något man gjorde bara vid festliga tillfällen.

Hur som helst, väl hemma inser jag att min Rosa panter är borta!!!
Hur? När? Var? Hur kunde jag vara så vårdslös??
Jag blev hysterisk. Jag grät och ville åka tillbaka till pizzerian, där pantern sannolikt blivit kvar.

Det gick inte för sig. Vi skulle äta. Maten var varm. Här åks ingenstans nu.
Vi köper en ny, sa mamma.

Åh, vad ont det gjorde!

Det här är ett jättestarkt minne för mig, medan mina föräldrar absolut inte kan dra sig till minnes att det hänt. Det är ofta så, att man minns känslostormar väldigt väl.

Vi köpte en ny likadan på tivolit dagen efter. Men största trösten för mig, idag, är att mina föräldrar sagt att om de bara förstått hur viktig den där lilla prylen var för mig, så hade vi naturligtvis åkt raka vägen tillbaka samma kväll, för att leta.
(Dvs om de bara kännt till hur jag såg på livet och hur jag fungerade. Med andra ord, om jag bara haft min diagnos redan då....)

Jag är fortfarande svag för gosedjur, framför allt de som är väldigt lena att ta på. Jag kan inte lämna exempelvis souvernirshopen på Kolmårdens djurpark utan en ny delfin eller apa. De talar till mig. Gör det väldigt klart för mig att just de ska följa med mig hem. Och så får de göra det...

....

Minns och ärar

2009-10-31T12:43:00.003+01:00

Idag skänker jag såklart en extra tanke till de som inte finns bland oss längre.

Mor- och farföräldrar, samt djuren som kommit och gått i mitt liv.

Jag har inte varit vid några gravar, jag vet inte vad jag ska stå där och säga.

Känner att de finns med mig ändå och pratar med dem allt som oftast, inom mig.

Jag minns doften i mormors kök, farfar när han ramlade i sjön, morfar som visslade inåt på något sätt som min mamma nu för vidare, min envisa farmor med kortleken i högsta hugg...

Jag saknar dem allihop!

....

Bränd

2009-10-26T20:52:00.002+01:00

Vi har haft vintertid knappt två dygn och jag är redan urless på mörkret.

Jag vet i och för sig inte riktigt hur jag vill ha det, för när det är sommar och sol så längtar jag till det här höstmörkret då man får krypa upp i soffan och bara mysa. Men nu vill jag ha sol. Ljus. Solljus!
Sedan jag flyttade till lägenhet har jag varit avskyvärt vintertrött varje år. Det är litet, instängt och mörkt, mörkt, mörkt...

Jag fastnade framför resesajter av allehanda slag på nätet idag. Men jag har inte råd.

Kanske har jag det om jag lade om mina prioriteringar. Men då är jag flygrädd istället. Tror jag. Eller så vill jag bara inte åka hemifrån.

Men jag lät mig svepas med av en impuls ikväll i alla fall. Ja, jag är impulsiv OCH ospontan. Hur jag personligen definierar skillnaden mellan de tu begreppen tar vi en annan gång.

Min bostadsrättsförening har gym och spa. Och jag hamnade i solariet.
Livsfarligt säger man ju, med strålning och grejor. Men ibland vill man utmana ödet lite granna, så det gjorde jag.

Att eventuellt få lite färg på kroppen är högst sekundärt då fåfänga inte är något av mina mer utmärkande drag. Det var värme, ljus och verklighetsflykt jag behövde.

Jag fantiserade mig iväg till Thailand. Jag är bra på att fantisera och i Thailand har jag aldrig varit, så det var första gången kan man säga.

Och så brände jag stjärten.

Jag solade solarium vid några tillfällen i tonåren och det enda jag minns från dessa tillfällen är just att jag brände stjärten. Då också.

Vet inte om det är något alla upplever eller om min är ovanligt... i vägen. Men man får väl ta det onda med det goda så att säga.

....

Biologisk klocka som inget går att göra åt?

2009-10-26T13:29:00.003+01:00

Vaknade och var piggelin! Det händer inte ofta. Det var fortfarande mörkt ute, men det är ju den årstiden tänkte jag. Kastar en blick på klockradion: 02:14(!!!)

Jag kan väl inte kasta mig upp ur sängen och ta tag i mina förehavanden fjorton minuter över två mitt i natten.

Så här är det alltid. Jag KAN vakna pigg! Men då snackar vi ytterst konstiga tider på dygnet.
Jag vill vakna pigg och glad vid åtta. Nio på sin höjd. Men fjorton minuter över två.... Vad gör man då?
Jag läste en gammal Se&Hör (skvaller är den bästa sänglektyren). Lyssnade på radio en stund. Tänkte ännu mera. Kliade lite katt. Hoppades att piggheten skulle hålla i sig fram till nio så att jag kunde gå upp och påbörja min dag. Men, nä. Vid kvart över sju somnade jag om och drömde om exklusiva linnedukar (var kom det ifrån??)

Sedan satte det stora artilleriet in vid nio. Både klockradion och mamma ringde om vartannat och lät mig veta att det var dags att gå upp.
Och upp kom jag. Tjugo över elva... efter många snooze.

Att det ska vara så komplicerat!

Kanske skulle man kasta ut alla klockor i boet och leva enbart efter sin egen biologiska klocka. Men hur skulle DET se ut?

Ja ni, hur gör alla människor med nio till fem jobb?

För övrigt så har jag bestämt mig för att skriva här lite oftare framöver. Det kommer verkligen kunna bli lite av varje, men jag är glad om ni kikar in ibland ändå.
Vore även kul med fler kommentarer, som jag ska bli bättre att svara på.

Nu hägrar en balja kaffe, hoppas ni också får en bra dag.

Han har fel, fel, fel...

2009-10-22T14:33:00.005+02:00

Senaste veckan har jag haft sällskap i sängen på nätterna. Näe, låt inte fantasin skena iväg med er nu. För jag pratar om kattsällskap.

Kasperkatten sover förvisso nästan alltid i min säng åtminstone periodvis under "de mörka timmarna". Men nu är det så att Aramiskatten legat hos mig varje natt den senaste veckan.
Och Aramis är vanligtvis allt annat än en sängkatt. Det är jättemysigt såklart, tills jag drar mig till minnes en artikel jag läste vid något tillfälle. Ganska länge sedan nu.

Den handlade om en katt som bodde på ett "ålderdomshem", eller vad de kallas idag. Och den katten gick alltid och lade sig hos den gamla människa som stod på tur att kila vidare, så att säga. Dö, alltså. Och det slog aldrig fel. Han hoppade upp och lade sig hos en gammal farbror eller tant och så låg han där tills han/hon dog, vilket vanligen skedde inom ett par dagar. Om det är så att vi luktar annorlunda när vi håller på att dö, eller om katter är ena jäklar på att uppfatta vibbar i luften, låter jag vara osagt. Men det slog alltså aldrig fel!

Och nu har då Aramis plötsligt börjat sova i min säng varenda kväll sedan över en vecka tillbaka. Och jag är både skrockfull, hypokondrisk och tror stenhårt på att djur har förmågor som människan saknar.

Alltså tänker jag: Jaha, nu är det min tur. Jag som känner mig så frisk, vital och välmående på alla sätt. Fan, jag är inte klar här ännu! Självklart måste Aramis ha fått det här om bakfoten. Han har fel, fel, fel....

Eller kan det vara så att Aramiskatten slutligen har insett hur mysigt det är att ligga i sängen och bli kliad hela nätterna?

Jag vet inte vad jag ska tro.
Vad tror du?

...men jag gör ingenting åt det...

2009-10-19T13:59:00.003+02:00

Häpp!

Klockan är bara fjorton och jag har redan kört en tvättmaskin och dammsugit mitt palä idag.

Piece of cake, säger ni. Det är sådant som min mamma och de flesta andra gör i förbifarten. Men här är det inte så enkelt...

I över en vecka har jag förbannat att jag varit tvungen att gräva underst i lådan efter de avlagda, missfärgade, trasiga underkläderna. Men jag har inte gjort någonting åt det.

Bra mycket längre än så har jag svurit över kattsanden jag fått under fötterna varje gång jag klivit in i badrummet. Och över katthårstussarna som virvlat omkring på vardagsrumsgolvet. Men jag har inte gjort någonting åt det.

Det är alltid så, av någon oförklarlig anledning.

Jag ser att soppåsen är full, men jag gör ingenting åt det.

Inte förrän jag tryckte ner ett bananskal i påsen med hushållsavfall och fick en rökpuff av mögel i ansiktet i gengäld, insåg jag att det var dags att ta tag i den saken.

Det är inte så att jag är lat. Eller, jo lite lat är jag, men det är inte anledningen till att jag "inte gör någonting åt det".

Det är bara det att steget från att registrera vad som behöver göras, till att faktiskt göra det, är så oändligt lååångt.

I mitt liv sker ingenting i förbifarten, minsann....

Liiite makaber?

2009-10-16T16:12:00.002+02:00

Hört talas om guilty pleasures?

Det är sådana där saker som man skäms (eller borde skämmas) för att man gillar.
Jag gillar ett litet program som går på MTV ibland. Scarred, heter det. Och det är inte riktigt sunt, kan jag känna. Där andra bullar upp och myser framför Idol, eller valfritt nöjesprogram, sätter mig jag till rätta och myser framför ett program där allt går ut på att skada sig.

Det är insända och högst autentiska småfilmer från olyckor, mestadels skateboard/cykel/inlines- olyckor.
Det är underbart och det är det faktum att jag tycker det som torde göra mig lite makaber.

Det är benbrott, armbrott, kroppsdelar som går ur led och står åt alla tänkbara och otänkbara håll, utslagna tänder, ansiktsfrakturer.... You name it!

Jag tipsade vid ett tillfälle mina föräldrar om mitt fynd i TV- tablån och förklarade lite vad det gick ut på.
Mor och far snörpte ihop sina anleten, ryste och gav små odefinierbara ljud ifrån sig.

- Aj! Man kan ju riktigt känna hur ont det gör, sa mamma med eftertryck.

Det kan man väl inte? Eller kan man det?

Jag kan inte det och det kanske är därför jag står ut.

Nu är det ju inte så att jag är skadeglad eller vill dem illa. Alla historier slutar såklart lyckligt. Det är ur rent medicinsk synpunkt som det är så fascinerande att se. Jag visste till exempel inte att benpipor var så kritvita...

Ja, ja. Är ni också lite makabra så se det. Är ni äckelmagade av naturen så se något annat.

Mina föräldrar lär i alla fall välja det sistnämnda...

Inte imponerad..

2009-10-13T14:26:00.004+02:00

Nu har älgjaktsäsongen dragit igång.
Det blir jag obarmhärtigt varse när jag vecklar ut min morgontidning, vars förstasida pryds av en stor bild på en död älgtjur omgiven av en hop triumferande karlar och jag blir bara så illa till mods.

Vi är rovdjur och rovdjur äter kött. Jag äter kött, även om jag av etiska skäl önskar att jag kunde klara mig utan. Men jag har för svag karaktär.

Det är inte jakt som företeelse jag är emot, egentligen. Det är jakt som nöje, eller "sport", som jag är väldigt starkt emot. Att döda för att få mat är okej, det gör alla rovdjur i naturen. Men idag handlar jakt sällan om att få mat på bordet. Det är en sjuk machogrej. Och jag kan inte för mitt liv se vad som kan vara macho med att smyga sig på en älg i dess naturliga miljö och lönnmörda den. Det är väl ingen sport? Det skulle till och med jag klara av.

Många jägare hävdar att de jagar för naturupplevelsen... Vore det inte en vackrare naturupplevelse att sitta i skogen med choklad och smörgås, utan komradio och vapen, och njuta av att se djuren leva och bete sig som djur gör?

Jag står fast vid att det är trams! Jag blir verkligen inte imponerad!!

Kom igen den dag du slagit ner en attackerande älgtjur med dina bara händer, i rent självförsvar. Först då kan jag börja fundera över att bli imponerad. Tills dess håller jag på älgen. Varje gång...

Lycklig?

2009-10-12T13:59:00.002+02:00

Vad är lycka egentligen?

Det är något som fladdrar förbi någongång emellanåt, som man knappt hinner reflektera över förrän det fladdrat vidare. Man vet vad det är i det ögonblick man drabbas. Olycka är lättare att sätta ord på. Åh, vad jag har varit olycklig i mina dagar. Men inte nu. Inte idag. Och inte igår. Förhoppningsvis inte i morgon.

Jag sitter i min soffa med en gigantisk mugg kaffe (alla mina kaffemuggar är för övrigt gigantiska...) och en hög olästa, fina och väldoftande tidningar framför mig och fylls av harmoni. Värme. Kanske lycka?

Jag vet inte varför och det är jag glad för. Det är när man inte har någon specifik anledning att vara glad och välmående, som den där glädjen och välmåendet känns som bäst. När man vet att den kommer inifrån. Från ett inre som inte är allt för frikostigt med sådana känslor.

Jag försöker att bara njuta av stunden och suga i mig, för när som helst kan det vara borta igen.

Lycka för mig är att vara totalt befriad från stress tror jag. Då hinner jag känna efter och glädjas över att jag har ett hem, mat på bordet och att jag är älskad.

Jag ska försöka stanna i den känslan ett tag.

Snackar man om yttre faktorer så borde jag vara ursinnig. Sverige är med all sannolikhet snuvade på en VM- biljett. IFK Norrköping håller på att ramla ur den näst högsta(!) divisionen. Med tanke på min fotbollstokiga läggning borde jag gnissla tänder av vrede.

Men det biter inte!

Inte idag...

Vilse i vardagen

2009-10-08T11:25:00.002+02:00

Jag är torsk på rutiner. Det är ingen nyhet och ingen hemlighet.
I fyra år har jag nu bott här och under den tiden har jag arbetat fram rutiner som kommit att bli livsviktiga, men med tiden sker också förändringar som motarbetar mig.
För det första så måste jag börja dagen med att halsa en halv flaska Ica drickyoghurt. Sex klunkar ska det vara, men de får inte räknas en, två, tre, fyra, fem, sex. De måste räknas en, två, en, två, tre, fyra eftersom tvåor och fyror är så vackra. Nåde Ica om de förändrar sitt yoghurtsortiment!

Sedan har vi tidningsrutinen. Jag har alltid börjat mina hemmadagar med att gå och köpa Aftonbladet och Expressen. Men det är här som dagens vilsenhet kommer in. Jag handlade alltid mina tidningar i gottebutiken eller på macken. Den ena slog igen vid årsskiftet och den andra gick i graven i juni, så nu vet jag inte hur jag ska göra riktigt. Det är inte ett dugg längre att gå till Ica eller Netto. MEN! Det ligger åt andra hållet. Det är fel, fel, fel. Åt det hållet går man ju när man ska handla mat.

Jag är vilsen!

Och jag åt alltid middag framför Cityakutenrepriser. Först gick de varje vardag vid halv fem, sedan ändrades det till halv tre och mina matrutiner följde med. Nu går inte Cityakuten alls på vardagarna längre och jag vet inte när jag ska äta.

Jag är vilsen!

För övrigt och på tal om något helt annat så annonseras årets nobelpristagare i litteratur om ca en och en halv timma. Jag sätter min peng på Amos Oz. För Joyce Carol Oates och Tranströmer är väl för uttjatade för att någonsin få det...?

Bara är

2009-10-06T14:35:00.003+02:00

Jag var i Linköping igår och höll en föreläsning. Jag tycker att Linköping är en ganska konstig stad, att hitta i. Det spelar ingen roll att det ligger nästgårds, att jag har ganska bra lokalsinne eller att jag gillar kartor och vägbeskrivningar. Jag hamnade lite vilse i alla fall och fick hejda en tös på cykel för att fråga var fanken jag var någonstans. Och var jag skulle. Då visade det sig att jag var ungefär tvåhundra meter därifrån. Så är det alltid...

Föreläsningen gick bra. De gör ju ofta det, hur mycket tvivel jag än må ha inför vareviga tillfälle.

Nu har anspänningen släppt. Jag håller på att landa och det är alltid lika skönt.
Jag bara är.
Tofflar omkring hemma, dricker kaffe, läser och känner mig nöjd och fri. Rufsar i pälsen på mina fyrbenta barn som alltid är snäppet mammigare än vanligt dagen efter att jag varit borta. Jag har inga måsten.

Jag har satt upp en liten lista hemma på köksdörren med överskriften "När jag inga krav har, kan jag:...." Där står en del saker jag kan ägna mig åt och längst ner på den listan finns punkten "Röja ur flickrummet". Oj, oj, oj, ja. Det är ganska exakt fyra år sedan nu i oktober som jag flyttade hemifrån och hemma i päronens villa står flickrummet kvar nästan som jag lämnade det. Fyra år!
Jag har plockat en del, det har jag. Men det är så vemodigt. Jag drar mig för att ta tag i det där. Saker ska kastas, stuvas undan för att kanske aldrig hittas igen och det är en fruktansvärt jobbig uppgift som jag skjuter framför mig. Men det ska bli av, jag lovar. Bara inte idag.

För idag ska jag bara vara...

Och så har vi väder

2009-10-03T14:55:00.003+02:00

Jag har börjat fatta att det är typiskt svenskt att jiddra om vädret i tid och otid. För att svensken är väldigt intresserad av vädret eller om de inte har vettigare saker att prata om, låter jag vara osagt.
Men jag är svensk. OCH jag gillar väder. På riktigt. Intresserad av hur det uppkommer och varför det blir som det blir. Meteorologi helt enkelt.

Men sedan finns det saker kring pratet om väder som jag fortfarande inte har grepp om.

Mamma ringer och väcker mig på morgonen. Jag har inga linser på mig så jag ser i bästa fall att sovrummet har ett fönster, men vad som finns på andra sidan glaset ser jag banne mig inte.
- Vad är det för väder ute, kanske jag frågar, yrvaket.
- Det är fint väder idag, du. Kanske mamma glatt svarar.

Fint? För vad? För vem och för vilka ändamål?
Fint väder har jag lärt mig är soligt, blå himmel och vindstilla. Är det nödvändigtvis så jäkla fint? Det skulle inebära att regn, blåst och rusk är fult väder. Men man säger aldrig att det är fult väder ute. Och återigen; Fult för vem? För vad och för vilka ändamål?

Jag kan ställa frågan en dag:

- Pappa, ska ni ut med båten i helgen?

- Tja, vi får väl se om det blir väder, svarar han.

Självklart blir det väder, tänker jag. Är du dum, eller?

Pappa vill alltså ha väder om han ska åka ut på sjön, till skillnad från oväder då, räknar jag snabbt ut. Oväder! Det låter verkligen som att det inte är väder alls. Man blir inte klok på det här. Fint väder enligt mig är höstrusk! Regn, blåst och för att inte tala om åska. DET är fint väder... Väder som matchar min själ. Jag älskar regn och rusk, då jag med gott samvete kan sitta inne och göra det jag är bäst på, utan dåligt samvete över att man borde gå ut mer.

Jag skulle vilja sätta färger på vädret. Vädret är gult idag = soligt osv. Skulle funka för mig. Det skulle i alla fall konkretisera detta förbaskade väder...

I skrivande stund är det 6 grader varmt (ute), det pissregnar och blåser....och jag njuter

Det borde ju vara så enkelt...

2009-10-02T14:09:00.002+02:00

Det är de små sakerna i vardagen som gör mig hispig och nervös. Igår kväll gick glödlampan i min taklampa i hallen sönder. Då ställs jag genast inför två Mount Everests som ska bestigas, rent själsligt.
För det första så måste jag klättra upp på en stol för att nå upp så att jag kan sätta i en ny glödlampa. Och om jag säger så här; Jag har svindel. Grav svindel! Så jag står där på den 46 cm höga stolen och jiddrar med glödlampan i taket medan jag känner hur benen darrar mer och mer.
Jag är inte dummare än att jag förstår att man slår ju liksom inte ihjäl sig om man trillar av en 46 cm hög stol. Men känslan. Jag förlorar kontrollen för en stund och det får ju, som ni vet, inte hända. Men det gick bra. Jag kom ner välbehållen även denna gång.

Men nu är det ju så att affärerna börjat byta ut alla gamla välkända lampor, för att ge plats åt någon annan variant. Någon lågenergivariant, som jag ännu inte bekantat mig med.
Jag försökte nyligen. Ställde mig framför glödlamporna på ICA, men där ser ingenting alls ut som det brukade. Jag blir så förvirrad. Vad behöver jag för glödlampor, nu när de gamla trotjänarna håller på att utrotas. Näe, du. Jag handlade inga. För att få ordning på det där blir det till att ta med mamma eller pappa som kan det där och som får visa mig vad jag i fortsättningsvis bör leta upp och hålla mig till. Att så små och obetydliga saker tillåts ställa till det i hjärnan på mig är nästan lite läskigt. Hey, jag är trettiotvå år! Klart jag ska kunna reda ut detta glödlampekrig på eget bevåg. Jajaja, vi får väl se. De nya förpackningarna gör mig fruktansvärt förvirrad... Och det kan dröja innan jag gör ett nytt försök att köpa lågenergilampor, om jag känner mig rätt....

Det hände i bilen

2009-10-01T14:19:00.004+02:00

Plötsligt händer det, som de säger i Trissreklamen. Nu är det inte en trisslott som drabbat mig, utan något helt annat, något lika glädjande och upplyftande i detta mitt händelselösa liv.

Jag klev in i bilen, rattade fram p3 på bilstereon, alltid p3, och blåste nästan av sätet. Vilken jäkla bra låt! Jag satt som hypnotiserad med öronen på skaft för att hinna snappa upp i slutet vem som ligger bakom denna kanonlåt. Döm om min förvåning när det visade sig vara Bear Quartets nya singel "Millions".
Jag vet mycket väl vilka Bear Quartet är och jag har aldrig gillat dem. Mycket för att det är ett svenskt band och jag har någon svårförklarlig aversion mot svenska band och artister. Jag kan inte hjälpa det. Svenska band som sjunger på engelska låter ofta hemskt, med dåligt uttal och fler nödrim än vad som borde vara tillåtet.
Och de som sjunger på svenska... Ursäkta mig nu, men jag tycker att texter på svenska är att likställa med irriterande oljud.
Jag har runt sju- åtta hundra skivor i min eminenta samling, men de med svenska upphovsmän kan jag räkna på fingrarna. Jag vet inte varför det blivit så. Varför jag blivit en musiksnobb, men jag inser att det faktiskt är en fördom. Jag tjatar om hur jag avskyr fördomar, och så sitter jag här och fördömer ett helt lands samlade musikanter. Näe, vad ska man säga. Jag är hur som helst lycklig över att ha fått upptäcka "Millions", den låten får vara undantaget som bekräftar regeln. Eller hur är det man säger...?

Norrköping - Stockholm - Norrköping

2009-09-29T15:16:00.005+02:00

Det var alltså igår jag var tvungen att gå upp sådär, enligt mig omänskligt, tidigt.
Klockan nio var jag tvungen att gå upp om jag skulle hinna till tåget. Det innebar att mor min började ringa vid åtta och fortsatte sedan med det var tionde minut, medan jag låg och snoozade min väckarklocka gång på gång.
Men FEM I NIO gick jag upp! Jag hann vad jag skulle och fick med mig allt jag behövde innan jag kom iväg. Mot en föreläsning bar det, på S:t Görans Sjukhus på Kungsholmen i Stockholm. Tåg Norrköping - Stockholm. Lycka till, är du nervös? är mor mins sista ord innan hon vinkar av mig vid stationen.
Jag är inte nervös. Jag är aldrig nervös. Tror jag är för dum för att vara nervös. Men det är en enorm anspänning en hel vecka inför ett uppdrag. Och det tar så förbaskat mycket energi att jag inte landar som den människa jag är, förrän efter tre, fyra dagar. Men när jag väl sitter där i föreläsningslokalen, då är jag lugn som en filbunke.Nästan patetiskt lugn.
- När man kommit så långt så har uppenbarligen resan gått bra och jag har hittat rätt lokal... Allt det praktiska har jag då koll på. Då är allt utlämnat till mig och jag vet som alltid precis vad jag ska säga.... Och det gjorde jag! Och sedan kändes det som att jag fick väldigt fin respons, med mycket intresserade frågor och jag sålde inte mindre än tretton böcker, i en grupp med 25 - 30 åhörare. Och jag hörde även efteråt att jag fick positiva omdömen. Då är det på alla sätt värt det! Jag kan skriva, jag är inte rädd, Jag kan skriva, jag är inte rädd. Jag kan skriva, jag är inte rädd, Jag kan föreläsa, jag är inte rädd!!

Lite pömsigt på morgonkvisten

2009-09-29T14:37:00.002+02:00

Det kan mycket väl vara så att jag är världens morgontröttaste människa. Det måste vara så, för det är en gren i vilken jag inte kan se någon kunna slå mig på fingrarna. Mina morgnar är obarmhärtiga! Det spelar ingen roll när den är tänkt att inträffa, för vare sig väckarklockan (och mamma) ringer klockan sex, sju, åtta eller nio så är det en segdragen dödskamp på uppemot en timma, i bästa fall, innan jag får fötterna över sängkanten.

Den där tröttheten man känner på morgonen när man måste gå upp, är den skönaste av alla tröttheter. Ögonen vill bara falla igen. Man känner att "ta mitt livs besparingar, bara jag får ligga kvar här och slumra ett par timmar till". Tänk om man kunde konservera den tröttheten, blåsa ut den i en petflaska och ställa i kylskåpet, för att sedan på kvällen suga i sig den igen och toksomna utan minsta inblandning av kemikalier, som ju de traditionella sömntabletterna består av.

Och pigg blir man ju inte av sig självt bara för att man lämnat sängen. Man lallar runt och gör det man måste. Får på sig linserna, så att man åtminstone kan avgöra vad det är för väder ute.
Och sedan, aaah, sedan kaffe!!! Jag är grav koffeinist. Det tar alltså minst en timma att ta sig ur sängen. Sedan tar det minst lika länge innan man börjar känna sig som en människa. Oj, oj, oj! Är det så för er också? Eller vad har ni för fungerande strategier...?

De tre musketörerna

2009-09-26T13:58:00.002+02:00

Nu har jag pratat bara om mig själv och mina förehavanden ett tag, men det finns ju faktiskt tre personligheter till i detta hushåll. Så jag tänkte att det vore på sin plats att ge er ett hum om vilka de fyrbenta representanterna faktiskt är:

ARAMIS är kungen. Röd och ståtlig. Mannen i hemmet. Och en riktig fjolla... Även kallad Puffen, Totte, Storsnopp... Ganska exakt 4 år gammal i skrivande stund. Han är den nyfikna och pratglada. Vi förstår inte alltid varandra, men han pratar på ändå. Tycker om än i dag att krypa upp på armen där jag sitter i soffan, och snutta! Far som en sugfisk över gäddhänget och har så gjort sedan jag först fick honom. Då var han åtta veckor. Han är lite knäpp också; sitter jag i vardagsrummet så går han in i sovrummet och ställer sig och skriker. Sitter jag på kontoret så springer han in i vardagsrummet och skriker. Först trodde jag att han hade ont någonstans, men när jag letade upp honom så slängde han sig bara på rygg och skulle ha gos. Han vill ha makten och tycker att det är jag som ska komma när han vill något. Dessutom älskar han äggula och godis. Hatar när tvättmaskinen centrifugerar, det har han efter mig.

COCOS är prinsessan och sprungen ur samma kull som Aramis, men de är extremt olika. Även kallad Kossan eller Cookie. Den mest självständiga och samtidigt mammigast. Där jag är, är Cocos. Även när jag sitter på toaletten. Vill helst äta ur min hand, alternativt att jag kliar henne på ryggen när hon ska äta. Vill bara bli borstad med min hårborste, trots att jag har en massa kattborstar. Egensinnig till max och den av de tre som skulle trivas utomhus. Hon skulle bli en exemplarisk jägare. Är inte så kelig, utan ligger helst någon meter ifrån och spinner högt och trampar i luften när jag pratar med henne i lågt tonläge... Hon är den klart påhittigaste och busigaste. Petig med maten, men gillar jordnötssmör. Extremt doftkänslig, det har hon efter mig.

KASPER är den två år yngre, svarta prinsen. Kallas också Tofsen, Trollet eller Lillsnopp. Han hade en taskig start i livet där han bodde i sin egen skit hos en psykiskt sjuk människa. Hade öronskabb och var livrädd för människor. Var ca fem månader när jag adopterade honom från katthemmet, trots att jag lovat mina föräldrar att inte skaffa fler katter. Idag är Kasper den klart keligaste av dem och ligger gärna och sover i knäet eller med mig i sängen. En kul och klantig kille i total avsaknad av självbevarelsedrift. Kastar man en leksaksboll i ansiktet på honom reagerar han inte. Femte gången man kastar bollen i ansiktet på honom, kommer han ihåg att stänga ögonen. Men ingen tillstymmelse till jaktinstinkt. Han skulle gå vilse på en slät gräsmatta om man släppte ut honom. Eller ramla ner i ett hål. Matvraket i familjen... Gillar inte när det ringer på dörren, det har han efter mig.

Åh, vilken fin liten familj vi är....

Manglad

2009-09-25T19:13:00.002+02:00

Just hemkommen från en drygt två timmar lång, auditiv mangling. Jag har varit på barnkalas, men jag kunde lika gärna ha fått huvudet överkört av en ångvält. Att gå på barnkalas är inte förenligt med mitt sätt att fungera som människa, men nu är det så att mina systrar ynglat av sig inte mindre än sex små Ericssons, varav två fyller på samma dag, så fem barnkalas per år blir det. Vare sig jag vill eller inte. Jag skulle såklart kunna låta bli att gå dit, men nu råkar det vara så att jag gillar ju de här ungarna. Tio timmar per år kan inte vara för mycket begärt, eller kan det vara det?

Det är inte ungarna det är fel på heller, de är som ungar är mest antar jag. Det kanske är just det som är kruxet. Barn låter! De låter högt och hela tiden. Även när de faktiskt inte säger något vettigt, så låter de. Jag kan inte minnas att vi lät så mycket när vi var små. Gjorde vi det? Inte jag. Jag tror dagens barn är lite dagisskadade. De måste höras och synas för att få uppmärksamhet i stora grupper. Jag gick inte på dagis, tack och lov, för då hade jag varit utbränd innan jag ens börjat lekis.

Men nu är vi en så här stor familj och på bemärkelsedagar och högtider är det bara att göra det bästa av situationen. När vi firade jul hos ena syrran förra året hade jag ett rum dit bara jag fick dra mig tillbaka, och under stora delar av kvällen hade jag öronproppar. Det fina med min familj är att de inte reagerar på sådant längre. Jag har upphört att förvåna, och nöden har ingen lag så jag sitter där och äter prinskorv med öronproppar...

Men jag förstår inte hur de andra står ut med volymen. Allvarligt talat. Jag frågade både pappa och syrran idag och de sa att de "stängde av". De stängde av för att stå ut. Men när man inte kan stänga av, då?

Ja, ni. Jag beundrar dem, men det är inte alltid jag förstår mig på dem...

Dunderklumpar

2009-09-24T11:30:00.003+02:00

Herre min Je! Såg ni den där bilden i morgontidningen på den där jättebäbisen på Sumatra? Killen var 62 cm lång och 8,7 kilo tung. När han kom ut ur magen alltså, vilket han såklart gjorde via snitt. Jag har alltid hört att barn som är stora vid födseln blir intelligenta och det håller jag så gärna fast vid eftersom jag var stor när jag kom till världen. Men vad ska han tro att han är nu då? :-)
Min äldsta syster var ganska liten och näpen när hon föddes. Nästa syster får man väl klassa som alldeles normalstor, och så kom jag. Drygt 4 kilo tung och 54 cm lång.
Nuförtiden är det alltfler som föds med de måtten, men för trettiotvå år sedan var jag nog ganska ensam om det.
Jäkla tur att Mamma & Pappa Ericsson inte skaffade fler i alla fall, för nu när jag satte mig och sannolikhetsräknade utifrån mina och mina systrars siffror, så kom jag fram till att unge nummer fyra i vår klan skulle ha vägt ca 4571g och varit 57 cm....

Men det fanns aldrig någon risk för en fjärde. Det var knappt att jag fick chansen heller. Pappa ville absolut inte ha fler barn än de två de hade. Mamma tjatade. Till slut gav pappa med sig och sa; Du får en månad på dig att bli gravid. Blir det inget så skiter vi i det sedan....
Drygt nio månader senare dök jag upp. Envis har jag ju alltid varit...

Ur balans

2009-09-22T14:18:00.002+02:00

Gårdagen började med att jag kliade sönder vänster fot redan innan jag hunnit kliva ur sängen. Jag gör ingenting med måtta. Kliar det, så kliar jag tills huden lossnar. Det var en sån dag. Jag vet vad de här konstiga klådorna beror på, det är ett av de första tecknen på hjärnstress. Hela dagen var en sån dag. Det kändes som om det fanns en massa saker jag inte hade kontroll över, och det är det värsta som kan hända. Att jag inte har kontroll. Beslut som ska fattas, jag som velar fram och tillbaka. När jag var ung (yngre) kunde jag inte hantera hjärnstress. Jag skadade mig själv på allehanda vis, för då återfick jag kontrollen. Trodde jag. Idag kan jag hantera det. Jag vandrar oroligt omkring, kan inte tänka klart, kan inte sitta still, håller på att hoppa ur kläderna när det smäller i brevinkastet, nerverna utanpå... Men jag gör inga dumheter! Och så länge jag inte gör det så vet jag att jag har övertaget. Det måste jag ha. Allt ordnar sig, det gör alltid det. Man får styra upp saker efter bästa förmåga, ringa mamma och gnälla av sig, ringa en god vän i samma "bransch" som får agera ställföreträdande psykolog. Och vet ni vad? Allt ordnade sig!
På kvällen lämnade jag hjärnspökena hemma och gick på fotboll. Man behöver ingen hjärna för att titta på fotboll. Bara hjärta.
Idag är en bättre dag, bara såret på foten vittnar om sämre stunder...

Sport - Kultur 1 - 1

2009-09-20T13:27:00.002+02:00

Det bästa med söndagar är inte söndagsmiddag, gulligulltid med familjen eller skogsutflykter med korg under armen. Näe, söndagens höjdpunkt är, varje vecka utan undantag, Mats Olssons mittuppslag i Sportexpressen. Jag har redan skickat en subtil hyllning till karln i ett tidigare inlägg och ni undrar förstås varför jag tycker han är så himla bra.

Så här är det: När jag var sjutton, arton år och fortfarande skulle bli både rockstjärna och fotbollsproffs, så var det en äldre musikerkollega som sa till mig att musiken minsann räddat honom från sporten. Han sa det spefullt, som om sport vore något väldigt fult. Jag förstod aldrig det där och jag förstår det tack och lov inte än idag. Att man förväntades välja. Så dök Mats Olsson upp och visade att man faktiskt kan älska idrott och litteratur/musik/kultur med samma passion. Samtidigt. Och jag insåg att jag inte var ensam och att det inte var fel av mig att viga mitt liv 50/50 till sport och kultur.
Men när man hör vilken likriktad och intetsägande musiksmak idrottsstjärnor ofta har, och när man ser hur "osportiga" många musiker och författare är, så inser även jag att så jäkla vanligt är det inte att det finns plats för både och i en och samma person. Just därför måste jag hylla det när jag ser det.
Jag blev aldrig rockstjärna eller fotbollsproffs och det är nog för sent nu. Men det hindrar mig inte från att fortsätta älska. Det är bara ur ett annat perspektiv nu.
Dessutom verkar Olsson, på även andra plan, vara en synnerligen hyvens människa...

IQ vs. barnsäkrat...

2009-09-18T17:30:00.002+02:00

Det var väl själva f-n! Jag skriver detta i affekt. Jag skulle äta pannkakor till middag idag, allt väl så långt och inget ont om pannkakorna. Men syltflaskan! Jag har en syltflaska med "barnsäkert" lock, och jag tog mig inte in. För inte allt för länge sedan gjorde jag Mensas provtest och hade ynka ett fel, men jag tar mig inte in i en barnsäker syltflaska! Vad ska man med IQ och allmänbildning när man inte reder ut vardagens banaliteter? Jag fick upp locket till slut, men det var med ren ilska så jag är inte riktigt säker på hur jag gjorde. Vilket förmodligen betyder att jag kommer ha samma problem nästa gång.
Sluta äta pannkakor? Eller köpa sylt på burk, kanske?

2009-09-18T17:03:00.001+02:00

Aramis gör sin egen imitation av Buddha, efter att de bekantat sig lite...

Vit flagg

2009-09-17T15:39:00.002+02:00

Det debatteras ju en del nu om huruvida det borde bli lag på att ingripa om man ser en människa i nöd. En misshandel, en väskryckning eller dylikt. Behövs det en lag för att man ska hjälpa sina medmänniskor? Hur skulle man göra? Hur skulle Du göra?

Jag är naiv, för att inte säga rent dumdristig, och lever i villfarelsen att ingen kan skada mig. Så jag ser framför mig hur jag på ren instinkt skulle springa efter den där snubben som tagit gamla tant Harriets väska. Snabbare än lightning Bolt skulle jag springa, få ut ett långt ben för den perfekta, fällande snarskanken och sätta mig på honom (för det är oftast en han) tills polisen kom till undsättning. Och jag lovar att om jag satt mig till rätta på någon så tar sig vederbörande ingenstans i första taget.

Eller om man blev vittne till en misshandel, då? Jodå, jag skulle säkert lägga mig i där också. Förmodligen skulle jag överskatta min egen odödlighet och få en massa stryk. Jag har aldrig fått stryk men jag har fått för mig att jag skulle tåla ett par smällar ganska bra. Bara inte på näsan. Snälla, inte näsan! Den är dessutom redan lite sned, åt vänster, så OM du måste slå mig på näsan så slå för Guds skull lite snett från rätt håll så att den åtminstone raknar.

Det läskiga är att om man skulle ingripa och få in en snyting på gärningsmannen, så skulle man själv åka dit för misshandel sedan. Näe, låt oss inte slåss. Jag är buddhist. Jag är pacifist. Jag har inte slagit någon sedan jag gick på lekis. Vi sätter oss och pratar igenom det här istället, tycker jag...

Hösttecken

2009-09-17T14:54:00.001+02:00

Man vet att hösten är här när man i stället för att sova halvnaken under en hysteriskt snurrande takfläkt, stänger alla fönster och säsongsdebuterar i flanellpyjamasen...

Manlig kortslutning

2009-09-16T15:13:00.002+02:00

Så har det hänt igen. Det gör ju det med lite för jämna mellanrum nu för tiden. Att någon/några kastar saker på spelare eller springer in på planen och gör sig till åtlöje. (Jag pratar fotboll nu, DIF-MFF i måndags). Jag har funderat en del på det där. Vad det är som händer med män när de beträder en fotbollsarena. Exakt vilka synapser det är som kortsluter när de passerar entréspärren. Jag går allt som oftast på IFK Norrköpings hemmamatcher och även om det brukar gå förhållandevis lugnt till på Parken, så känner jag igen symptomen. Det brölas, skriks, svärs. Det är könsord som viner i luften. Jävla böög är en populär fras när domaren gör en taskig bedömning. Som om bög skulle vara det värsta man kan vara. Jag förstår inte vad det är som händer med de där männen. Jag har till och med vid något enstaka tillfälle hört min egen, lugna far utstöta ett och annat gutturalt läte, även om han nästan ser förvånad ut själv efteråt. För han är inte sådan egentligen. Jag har inga gutturala läten att tillgå. De finns inte i mig och jag har inget behov av att hetsa upp mig över nittio minuters underhållning. För det är ju vad det handlar om. Men man häpnar över omgivningen och undrar vad det är de har i sig som nödvändigtvis måste ut just där och just då. Hårt hållna hemma? Mobbade på jobbet? Sexuellt frustrerade? Eller vadan detta primitiva gorillabeteende? Och sedan när matchen är slut så lämnar de arenan och traskar därifrån som de civiliserade varelser de alltid borde vara, som om ingenting hänt. Nu klarar de sig ett par veckor till nästa hemmamatch, och det är nästan så att man vill gå fram och fråga; Var det skönt för dig också?

PR

2009-09-16T14:44:00.002+02:00

Jag har ju faktiskt skrivit en bok och insåg just att var, om inte här, borde jag göra lite reklam för den?
Den heter "Flygfärdig" och handlar om hur det kan gå till att flytta hemifrån och lära sig att klara sig själv när man är (som) jag. Det är en rolig liten bok som du läser ut på två timmar, inklusive kisspaus (jag har klockat).
Finns att beställa för en rimlig peng hos Riksföreningen Autism.

Hjälp!

2009-09-16T11:38:00.004+02:00

De började tjugo över åtta i morse. De håller på än, över tre timmar senare. Någon väldigt nära, här i huset borrar. Mycket och hela tiden. Stor borr mot betong, känner ni till det ljudet? Det är vedervärdigt och det känns som jag har en centrifugerande tvättmaskin i magen när de sätter igång. Och jag kommer inte undan, i mitt eget hem. Jag vill leta upp och slå sönder den där borrmaskinen. Jag får nästan panik. Morgonstund ska ha guld i mun. Min morgonstund idag hade inte guld någonstans...

Vännen

2009-09-15T15:50:00.002+02:00

Idag hände något både oväntat OCH kul. Det är ytterst sällan jag kan få in dessa två ord i samma mening, då överraskningar överlag får mig att tappa fotfästet en smula. På ett negativt sätt.
Jag sprang på en gammal vän på Ica! Eller alltså, inte gammal i den bemärkelsen. Vi är i alla fall sprungna ur samma sjuttiotal. Men det måste vara minst sex, sju år sedan vi senast sågs. Det kändes som alldeles nyss. Vi bor inte ens femhundra meter ifrån varandra och jag tänker på henne ibland när jag går förbi. Men hon är väldigt mycket som jag. Om möjligt ännu mer osocial. Vi har kul när vi ses, lätt att prata. Men två människor vars dagsform avgör om det ens är möjligt att ta sig utanför dörren, kan inte göra upp stora planer. Så är det. Hon vet det. Jag vet det.
Men det är också så att om jag en gång tyckt genuint bra om en människa, så är han eller hon min vän för livet även om vi av någon orsak glider ifrån varandra och även om personen ifråga till och med glömt bort mig. Jag glömmer inte. Inte vänskap!
Det kanske dröjer ytterligare fem år innan vi springer på varandra igen, kanske hörs vi i morgon, kanske träffas vi aldrig mer. Men du, det var kul att ses!

Om en ramp

2009-09-14T15:13:00.002+02:00

Det finns en liten petitess som förbryllat mig i ett par dagar nu. För porten bredvid min har försetts med en ramp. En sådan där ramp som underlättar för manuella rullfordon alltså. Jag förmodar att det är Någon med rullstol eller rollator som är i behov av denna ramp för att ta sig upp för det där lilla steget som är uppskattningsvis tolv cm högt. Och då är det ju jättebra att han/hon fått den hjälpen.

Vad jag undrar är: Vad sjutton händer sedan? För direkt när man kommit in så är det två trappsteg, tjugo cm höga skulle jag tippa, ner. Och där finns det ingen ramp. Dessutom bor jag i ett trevåningshus utan någon som helst tillstymmelse till hissanordningar, så var tar denna Någon vägen väl innanför porten? Ramlar de två trappstegen ner och huserar i cykelkällaren?

Förmodligen är det bara jag som har för mycket fritid och för lite viktigt att tänka på.
Näe, förresten. I min värld finns ingenting som är för oviktigt för att ägnas en tanke...

Shorts och täckjacka?

2009-09-13T14:33:00.002+02:00

Nu är det en bra konstig årstid som inträtt, tycker jag. Eller konstig och konstig, det är ju samma sak varje år, men den ger mig huvudbry lik förbannat. Jag vet inte hur jag ska klä mig! Jag till och med undviker att gå ut om jag inte måste, för att jag inte vet hur jag ska klä mig.
Solen och den blå himlen säger: Ta på dig shortsen idag också du, Madde.
Löven på backen säger: Höst, höst, täckjacka.
Så jag tar på mig shorts och jacka, ungefär, och blir följaktligen uttittad av mina medmänniskor. Idag toppade jag dessutom med sandaler.
Det vore enkelt om den där inre termostaten fungerade, men nu gör den ju dessvärre inte det. Jag fryser inte om benen. Aldrig. Jag fryser däremot om överkroppen i alla grader under tjugo plus. Vilket är märkligt i sig, eftersom det är på överkroppen jag samlat på mig allt späck och alltså borde frysa mindre. Det finns ingen logik. Om bara ingen brydde sig, så skulle jag nog gå i shorts året om. Och täckjacka. Men ni tittar ju så snett...

2009-09-12T13:55:00.002+02:00

1) Idag gratulerar jag Åslög, som har namnsdag. Jag känner ingen Åslög. Finns det över huvud taget någon Åslög? Är det i så fall en han eller en hon??

2) Jag bor i en lägenhet på 60 kvadrat sedan 4 år tillbaka, men är sugen på att bo i hus igen. Nu har jag hittat det i en annons! En Patriciervilla på tre våningar och pool i Kneippen (Norrköpings Beverly Hills?). Utgångspris? Bara tolv och en halv mille...

Skitkul på insidan

2009-09-10T15:41:00.002+02:00

Var hemma hos mamsen i dag för att äta frunchag (kombinerad frukost-lunch-middag, jag äter inte så ofta). Inget konstigt med det, men när jag stod där och fipplade med nyckelknippan så slog det mig att jag inte varit utanför dörren på ganska exakt sextionio och en halv timma. På nästan tre dygn har jag alltså inte lämnat mitt krypin och jag funderar på vad det säger om mig egentligen. Att jag är blek, glåmig, tjock, förtvinad och har ett torftigt liv?
Tro fanken att jag är blek och glåmig efter den här sommaren som aldrig kom. Tjock? Ja, ja, men det är väl jättebra i dessa tider då en samhällskollaps hänger som ett ständigt hot i luften. Ni vet, att när maten tar slut på hyllorna i affären för att alla ligger hemma med baconfeber så har jag "lite att ta av" som man brukar säga. Förtvinad? Näe, inte än faktiskt. Sanningen är att jag har en massa muskler, om än ganska inbäddade. Men de fungerar.
Och så det här med torftigt liv då. Det är ju en definitionsfråga förstås. Jag har faktiskt skitkul! Mitt yttre liv är ganska händelsefattigt, det får jag väl hålla med om. Men jag har ju ett inre liv också. Och där händer det grejor, banne mig!
Människor idag verkar få panik om det är en lucka i almanackan, om de inte vet vad de ska göra. Det är som om de är livrädda för att behöva umgås med sig själva en stund. Varför är ni så rädda för er? Vad har ni där inne som absolut inte får tränga ut? Eller har andra kanske ingenting därinne och är beroende av yttre stimulans för att känna att de existerar?
Åh, vad det är mycket som jag inte förstår här i livet. Människan är bra konstig...

2009-09-09T15:47:00.001+02:00

För övrigt och på tal om ingenting alls, så gör den här cirkulerande baconfebern inte direkt livet lättare för oss hypokondriker...

2009-09-09T14:09:00.002+02:00

Innan jag börjar analysera vardagen, eller vad det nu är jag ska göra här, så tänkte jag i denna del två av min bloggpresentation skriva lite om vad jag inte tänker skriva om. Så har vi fått det ur världen en gång för alla. Nu har jag ju aldrig läst en blogg i hela mitt liv, på ont och på gott. På ont därför att jag alltså inte vet hur man gör, vad jag borde skriva osv. Och på gott därför att jag följaktligen inte riskerar att apa efter någon annan och avskrivas som någon form av copycat. Men jag har läst min beskärda del OM bloggar och har koll på ungefär vilka kategorier av bloggare som rör sig därute. Ett betydande antal bloggar skrivs uppenbarligen av platinablonderade unghonor till hälften uppbyggda av syntetmaterial, som tycker att dagen är räddad om de hittar en Gucciväska på rea. Jag kommer inte att skriva om mode och skönhet! Herregud, hur skulle det se ut? Min klädsmak är obefintlig (tänk valfri baglady i valfri storstad) och mina hudvårdsprodukter, som inte är många, köper jag på Apoteket...

Så har vi ju kändisbloggarna, men där kvalar jag av naturliga skäl inte in tack och lov. Och jag kommer aldrig förstå vilka människorna är där ute som på fullt allvar är intresserade av vad "Kändis #1" äter till lunch eller var "Kändis #2" får sin manikyr. Men jag måste ändå säga att jag är glad för dessa människors skull, för att de är så lättroade och inte kräver mer här i livet...

Vad jag heller inte kommer att kunna göra är att hänga ut kändisar och deras upptåg åt höger och vänster, som det också verkar finnas en hel del bloggar som ägnar sig åt. Jag är ju från Norrköping och det finns liksom inte direkt några kändisar härifrån att hänga ut. Plura är härifrån minsann, men det var väl runt hundrafemtio år sedan han flydde staden.

Min kändisspotting sträcker sig inte mycket längre än till att jag satt på samma plan till London som Anne Wibble våren -95. Samma vår råkade jag springa rätt in i Rikard Wolff. Det blev tvärstopp och motlägg, den killen är LÅNG. Och på hösten fick jag Dan Malmers flottiga hår i munnen när vi studsade lite för nära varandra under en Globenkonsert med Soundgarden. Allt detta 1995 alltså, Herre min Je vilket händelserikt år det var! Men Wibble är ju numera väldigt död och Dan Malmer kommer ingen längre ihåg, så jag vet inte riktigt hur högt värderade de här anekdoterna är idag..

Förresten så gick jag på toaletten direkt efter prinsessan Madeleine på Öland i tidernas begynnelse. Hon var ungefär två äpplen hög då, och jag var väl ett par äpplen högre eftersom jag är några år äldre. Den omvälvande händelsen var nog hur som helst mer kittlande för min mamma, rojalisten...

Har ni fått rätsida på vad den här bloggen kommer att handla om och inte handla om, nu? I så fall saluterar jag er, för själv är jag fortfarande lika förvirrad och kvar på ruta ett. Men vad fanken, det visar sig nog. Vi säger så, för nu är jag hungrig. Tror jag...

2009-09-08T19:09:00.000+02:00

Nytt försök, då. Vad är det jag tänker lufta i den här bloggen? Ingen aning faktiskt. Men det är så förbaskat mycket som rör sig i mitt huvud och jag behöver en ventil eftersom katterna jag bor med är fullständigt ointresserade av att diskutera allt som inte har med Friskies och håriga leksaker att göra. Och ska jag inte stagnera helt som tänkande varelse, så behöver jag tänka på annat än just Friskies och håriga leksaker. Åtminstone emellanåt. Jag försökte till exempel få Aramis att förstå vilken briljant framspelning Thordarsson gjorde till Telos 1-0 mål då IFK Norrköping slog Sirius häromsistens, men han var mest intresserad av att få smaka mer av min frukost. Jag försökte även förklara för Cocos exakt varför Expressens Mats Olsson är en av Sveriges bästa skribenter, men hon gäspade och gick och lade sig i kojan som jag byggt av trasiga lakan i vardagsrummet. Kasper ska vi inte ens tala om, han vill bara leka med mina svettiga strumpor medan jag anstränger mig för att lägga fram argument för varför Revolver är Beatles mest underskattade skiva och bättre än både Sgt.Pepper och Abbey Road. Ja, ni fattar. Jag behöver en ventil! Och jag tänker på intet sätt nischa mig då det är fullkomligt omöjligt för mig att rikta tankarna på beställning. Vad jag vet är att jag inte kommer att kunna låta bli att skriva om fotboll. Jag kommer heller inte att kunna låta bli att skriva om litteratur. Eller att kommentera det jag läser under den dagliga plöjningen av dags- och kvällstidningar. Musik blir det tveklöst en del. Och så kommer ni att få en och annan inblick i min hjärna som kan vara både en mycket spännande och en mycket skrämmande kroppsdel att dras med. Eller, är det en kroppsdel? Ett organ? Mitt spännande och skrämmande organ? Det låter ju lite... hm, näe vi kallar den kroppsdel tycker jag. Sa jag förresten att jag har Aspergers syndrom? Det innebär att jag förmodligen varken tänker, reagerar eller agerar riktigt som Du. Men det beror ju såklart lite på vad och vem Du är. Det är hur som helst inte det jag primärt kommer att älta här, men faktum kvarstår att jag föddes med det, jag kommer att dö med det och det ligger på ett eller annat sätt som en slöja över allt jag tänker och allt jag gör. Så låt mig guida er genom vardagen ur ett Aspergerperspektiv. Ur MITT perspektiv...!

2009-09-08T16:05:00.000+02:00

Okej, här sitter jag i färd med att författa mitt livs första blogginlägg. Funderar och vrider och vänder på tankarna för att komma på något fyndigt som kan tänkas snärja en eventuell läsare, eller två. Och allt jag kan tänka på är hur jag rapar djuphavstorsk. Jo, det blir lätt så när man inte ens under pistolhot kan tänka sig att inmundiga fisk, men ständigt läser om hur nyttigt det är och hur intelligent man blir (och DET vill man ju bli), och därför tvingar i sig Omega-3 kapslar vareviga morgonkvist. Och det är just djuphavstorsk minsann, det står klart och tydligt i innehållsförteckningen. På väg ner smakar det inget alls, på väg upp smakar det desto mer. Och jag tycker inte om det. Jag tycker inte om det alls!

2009-08-30T15:34:00.000+02:00

Kommer inom kort...